BARBERA priset och två Pulitzerpris. Flera av hans verk ha presenterats av USA:s förnämsta dirigenter och hans Symphony in one movement är det första amerikanska verk, som framförts vid festspelen i Salzburg (1937; rev. 1942). Verk: Uvertyr till The school for scan-dal (1932), Music for a scene from Shelley; symfoni nr två (1943), Essay (1937), Second essay, violin- och vio-loncellkonsert, Capri-corn concerts för flöjt oboe, trumpet och strå kar, Adagio för stråkorkester (1937); en stråkkvartett o. a. kammarmusik samt körverk och sånger. G. B. Barberå, José, spansk tonsättare (f. 1877), en av Spaniens mest framstående nutida musikteoretiker och kompositörer. B. blev 1930 dir. för MK i Barcelona, där han utbildats och även verkat som lärare i musikteori. Han har också ägnat sig åt forskningar i spansk folkmusik. Verk: En symfoni, Sinfonieta, scherzot El fumador d’opi och divertimentot Les ballaires; pianostycken och sånger. — Tratado de melo-dica, Tratado de armonia samt diverse uppsatser. F. H. T. Barberaren i Sevilla, it. Il barbiere di Siviglia (urspr. titel Almaviva ossia L’inu~ tile precauzione), opera (»dramma gio-coso») i 4 (urspr. 2) akter. Musik av G. Rossini till text av C. Sterbini efter P. A. C. de Beaumarchais’ komedi med samma namn. Uppförd ffg.: Rom 1816; Khmn 1822; Sthlm 1825; Hfors 1839; Oslo 1849; Gbg 1861. — Huvudroller: Greve Almaviva (tenor), doktor Bartholo (bas), Rosina (sopran), don Basilio (baryton), Figaro, barberare (baryton). Samma komedi har tidigare tonsatts av bl. a. G. Paisiello till text av G. Petrosellini. Petersburg 1782; Sthlm 1797. Å. L-y Barberi'ni, italiensk musikälskande furstesläkt, som genom ett omfattande mecenatskap dominerade Roms musikliv under 1600-talets första hälft och även fick stor betydelse för barockoperans genombrott där. Familjens mest kände medlem, Maffeo B. (1568—1644), blev påve 1623 under namnet Urban VIII, men större intresse ur musikhistorisk synpunkt ha kardinalerna Francesco B. 295 (1597—1679) och Antonio B. (f. 1624), vilka läto inreda en teater i Palazzo, Barberini på Quirinalens sluttning vid Quattro Fontane i Rom. Teatro Barberini öppnades 1632 med Landis religiösa musikdrama San Alessio och i det följande gåvos fram till 1656 — med uppehåll för några år — operor med religiöst el. profant ämne, uppsatta med en slösande prakt i dekorationer och kostymer. Repertoaren upptog bl. a. M. A. Rossis musikdrama Erminia sul Giordano (1637) och den komiska operan Chi soffre speri av V. Mazzoc-chi och Marazzoli (1639). Sista operaföreställningen gavs till ära för drottning Kristina av Sverige, då den henne tillägnade operan La vita umana av Marazzoli uppfördes. Litt.: A. Ademollo, I teatri di Roma (1888); H. Prunières, L’opéra italien en France avant Lully (1913). E.S-m La Barberini -> Campanini. Barbier [barbie'], Paul Jules, fransk författare (1822—1901). B. skrev en rad libretter dels ensam, t. ex. Hoffmanns äventyr (tonsatt av Offenbach), dels tills, m. M. Carré ss. Dinorah (tonsatt av Meyerbeer), Faust och Romeo och Julia (tonsatta av Gounod) samt Mignon (tonsatt av Thomas). G. T. Barbier [barbie'], René August Er nes t, belgisk tonsättare (f. 1890 12/7), blev 1923 dir. för MK i Namur, där han tidigare varit elev. B. har även studerat vid MK i Liége och fick då Rompriset för kantaten La légende de Beatrice samt var prof, i musikteori där från 1920. Verk: Operan Yvette (1912); en pianokonsert, symfoniska dikter o. a. orkesterverk; kammarmusik; kantaten L’épopée de Beige o. a. körverk (bl. a. två mässor), sånger m. m. F.H.T. Barbie'ri, Francisco Asenjo, spansk tonsättare (1823—94), från 1868 prof, i musikteori och musikhistoria vid MK i Madrid. Som kompositör fick B. stor betydelse genom att han bröt med det rådande italienska maneret och började skriva i en mer spansk-nationell stil. B., som studerat för Albéniz o. a. vid MK i Madrid, framträdde även som operasångare och pioniär för konsertlivet i Madrid, bl. a. som ledare för Concerts spirituels (1859). Verk: 77 zarzuelas, främst Pan y toros och El barberillo de Lavapiés; orkesterverk; körverk m. m. — Cancionero musical de los siglos XV y XVI (en utgåva av äldre spansk musik; 1890) och La musica religiösa (1889) m. fl. musikhistoriska arbeten. Å. V. 296