BARCKLIND dess glanstid i musikaliskt hänseende inföll under 1700- och 1800-talen. Staden var under 1800-talet utgångspunkt för de strävanden, som avsågo att bryta den italienska hegemonin inom spansk musik och skapa en egen tonkonst på nationell grund, och vilkas bärande namn voro T. Breton y Hernåndez och F. Pedrell. Efter inbördeskriget 1936—39, som hårt drabbade B. med dess separatistiska och revolutionära inställning, har musiklivet gått starkt tillbaka och intager f. n. (1948) en tämligen obemärkt plats. Ledande musikinstitutioner äro främst operan, Teatro Liceo, gr. vid 1700-talets slut och vid 1800-talets början kraftigt befrämjad av R. Carnicer, samt Orquesta Pau Casals, Barcelonas första stående orkester, gr. 1919 av P. Casals, som intill 1939 innehade ledningen av densamma. Vid sidan av denna organisation verkar ännu en symfoniorkester. — Kammarmusiken har företrätts av en stråkkvartett, vars bärande namn voro belgaren M. Crickboom och P. Casals. — Bland körsammanslutningar intager den av L. Millet och A. Vives 1891 grundade Orfeo Catalå den främsta platsen genom sitt starka framhävande av den katalanska musiken av såväl äldre som nyare datum. Föreningen erhöll 1908 en egen konsertlokal, den s. k. Palau de la Müsica Catalana. Musikundervisningen omhänderhas av ett konservatorium, Liceo Isabel II, gr. 1838, vartill kommer en av staden understödd musikskola m. fl. institutioner. — Även som förlagsort för nottryck och tidskrifter har Barcelona sedan nya tidens början varit betydande. Litt.: G. Chase, The music in Spain (1941); J. Subirå, La opéra en los teatros de B. (1946). G. P. Barcklind, Carl Wilhelm, skådespelare och regissör (1873—1945), en av operettkonstens främsta företrädare i Sverige, som vann sin stora popularitet med Danilo i Den glada änkan på Oscarsteatern i Stockholm 1907. Som skådespelare ägde B. ett smittande sceniskt humör, och han förlänade sina operetthjältar ett temperament och en spirituell touche, som höjde dem högt över den sedvanliga schablonen. — Bild sp. 302. B. debuterade 1896 som revyartist på Södra teatern och var anställd hos A. Ranft 1898— 1922 med undantag av ett engagemang i Helsingfors 1900—01 samt 1911—12, då han turnerade med eget sällskap. Sina största triumfer firade han på Oscarsteatern, där han kreerade en lång rad operettroller. Sedan B. lämnat operettscenen ägnade han sig åt filmen, var 299 1925—27 scenisk ledare fötr Stora teatern i Göteborg, företog 1927—28 en USA-turné samt knöts 1930 till Dramatiska teatern i Stockholm. Både inom filmen och teatern verkade B. även som regissör. — G. 2. ggn 1913 m. operettsångerskan Hilma Alf rida Nadeschda Nyström, f. Matsson (f. 1883 16/io). Litt.: C. W. Barcklind, Med Glada änkan i boggievagnen (1929). Å. L-y Bard, irisk-walesisk benämning på keltiska diktarkomponister i förkristen tid. Bard var en motsvarighet till skandinavernas skald, germanernas sköp, grekernas rhap-sod och högt ansedd vid furstehoven, där han till crwth (chrotta) och harpa (från 1000-talet) sjöng hyllnings- och smädesånger. På Irland höllo sig barderna kvar långt in på 1600-talet i fasta organisationer, liknande de tyska mäs-tersångarskråen. Iriska källor bevara ålderdomliga harptabulaturer, antydande samband med dasia-notering (möjligen runor). Litt.: J. Cooper Walker, Historical memoirs of the Irish bards (1786); W. H. Grattan Flood, A history of Irish music (1905); F. 0’Neill, Irish folk music (1910); J. Wolf, Handbuch der Notationskunde 2 (1919); W. Evans, The bards of the isles of Britain (1930); A. Dolmetsch, Translations from the Penllyn manuscript of ancient harp music (1937). C.-A. M. Ba'rdas, W i 11 y, österrikisk pianist (1887—1924). B. studerade för H. Gräde-ner i Wien samt Schnabel och Bruch i Berlin, där han sedan verkade som pianist, kammarmusiker och pianopedagog; från 1919 lärare vid Sternsches Konservatorium. I sin postuma skrift Zur Psy-chologie der Klaviertechnik (1927; fr. uppl. 1932) har B. på ett utomordentligt sätt klarlagt pianoteknikens psykologiska sida. C. B-n Ba'rdi, eg. Poswiansky, Benno, tysk musikskriftställare, tonsättare och dirigent (f. 1890 ie/4), dr phil. 1923. B. verkade 1918—33 i Berlin som gästdirigent, operabearbetare m. m. och har därefter varit bosatt i Kairo. Han studerade för Humperdinck och Kretzschmar i Berlin, där han även varit kormästare vid Krolloper och senare Staatsoper; en tid även teaterkapellmästare i Saarbrücken. B. har bl. a. bearb. Flotows Fatme och Webers Euryanthe samt skrev operorna Bimala och Der tolle Kapellmeister efter resp. Halévy och Keiser; orkestersviter, sånger m. m. G. B. Ba'rdi, G i o v a n n i, greve av Vernio, italiensk kulturfrämjare (1534—1612), en av de drivande krafterna i det litterära 300