BARFORM och musikaliska nydaningsarbete, som föregick tillkomsten av operan och den monodiska stilen; han representerade den sammanhållande länken i den s. k. C a-merata fiorentina (->Camerata). B. var också själv aktivt verksam som förf, och musiker. Han skrev sålunda bl. a. lustspelet L’amico fido (1586), scenarier till inter-meder (två av dem delvis också med hans egen musik) för detta och andra teaterstycken samt en till den gode vännen G. Caccini riktad skrift, Discorso sopra la musica antica ed il cantar bene (tr. 1773), där han framlagt sina och cameratans rön vid studiet av den antika tragedin och musiken. — B. flyttade 1592 till Rom som maestro di camera hos påven Cle-mens VIII. Litt.: A. Solerti, Gli albori del melodramma (1905). E.S-m Ba'rdos [-doj], La jos, ungersk tonsättare (f. 1899 1/io), sitt lands ledande personlighet på kyrkomusikens område och sedan 1925 verksam i Budapest som körledare och kyrkomusiker. B. studerade för Kodåly vid MH i Budapest, där han 1928 blev prof, i katolsk kyrkomusik. Han har även utg. kyrkomusik och folk-visebearbetningar. Verk: 5 ungerska mysteriespel, mässor, mo-tetter, folkvisekanons, Hungarian folksongs för violin och piano samt pianostycken. Å. L-y Barer [barä/r], Simon, amerikansk pianist av rysk börd (1896—1951), känd för sin utomordentliga teknik. B. studerade vid MK i Petersburg för Anette Jessipova och F. Blumenfeld, vann 1918 Rubinsteinpriset och konserterade därefter i Ryssland. Från 1928 utsträckte hai^sina turnéer till Västeuropa och har sedan 1936 berest USA och efter uppseendeväckande framgång i New York 1938 definitivt säkrat sin världsberöm-melse. Han har även besökt Sverige, ffg. 1929, och var från 1932 en tid bosatt i Stockholm. G. B. von Bare'sel [-zal], Alfred, tysk pianopedagog (f. 1893 10/i), blev 1920 lärare vid MK i Leipzig och har förf, värdefull pianopedagogisk litteratur. B. studerade för bl. a. Riemann och Schering vid univ. i Leipzig och för Teichmüller vid MK där. Skrifter: Absolute Klaviertechnik (1932), Romantische Klaviertechnik (1933), Pedallehre für Klavier (1934; eng. uppl. 1935), Robert Teichmüller und die Leipziger Klaviertradition Simon Barer. C. Barcklind som Da-nilo i Glada änkan. (1935) samt biogr. över Haydn och Verdi (båda 1938). G. B-n Barfod, L. H. G., ->Birkedal-Barfod. Barform. 1. Beteckning hämtad från medelhögtyskan på den strofform som framför allt odlades av 1100—1500-talens tyska minne- och mästersångare och som består av en parstrof (a a), ty. S t o 11 e n, och en avslutande del (b), ty. Abge-s a n g, tillsammans formschemat a a b. Stundom anknyter slutet av Abgesang melodiskt till Stollenmelodin. Från den senmedeltida tyska lyriken har barformen via den protestantiska kyrkovisan överförts till våra gängse koralböcker; den svenska (SvK. 39) uppvisar sålunda fortfarande ett stort antal sånger i barform, ss. nr 1, 8, 9, 13, 32, 50, 102, 124 m. fl. Förekomsten av »fördubblade» barformer av typen a a b b c visar klart dess genetiska ursprung ur från sekvensen (->-Se-kvens) härledda former. Systematiskt sett är barformen att betrakta som en reducerad stroflai (->Lai). R. Wagners Mästersång-arne i Nürnberg innehåller i akt I: 3 och III: 2 berömda skildringar av mästersångens regler för barformen. Litt.: F. Gennrich, Grundriss einer Formen-lehre des mittelalterlichen Liedes ... (1932); Die Jenaer Liederhandschrift, utg. av G. Holz, F. Saran och E. Bernoulli (2 bd, 1901). 2. Term som av många moderna forskare används i vidare, överförd betydelse som ett huvudbegrepp vid studiet av en dynamisk formgivning i motsats till en mera statisk (->Form). Som allmängiltig musikalisk formorganism — två inledande, mer el. mindre likartade melodiska ansatser plus en sammanfattande och avslutande del — kan barformen anses förekomma under snart sagt alla musikhistoriska perioder. Den har haft central betydelse långt före minnesångarnas tid, återfinnes tidigt inom västerländsk kyrkosång, uppträder i den franska trubadur- och trouvère-lyrikens former (där den kombineras med refrängprincipen), varifrån den möjligen hämtats 301 302