BARNETT ett namn inom dansk musik främst som romanskompositör och genom sina enkla, folkliga visor. B. var elev till N. Ravnkilde och E. Helsted och debuterade 1861 med en pianotrio i fiss-moll op. 1, ett friskt och välformat arbete. Det var emellertid på vokalmusikens område han kom att göra den största insatsen, främst genom sina Andelige Sange (4 h., 1864—1903), till texter av bl. a. Grundtvig och Ingemann. Ären 1871—87 var B. ordf, i Selskabet til Udgivelse af dansk Musik och utgav själv äldre dansk musik; från 1895 ordf, i Musikföreningen i Köpenhamn. — Prof. 1891. Verk: Orkestersviten Idyller op. 29; pianokvartett D-dur op. 12, stråkkvintett B-dur op. 20; sonat för violin och piano op. 23; Humoresker op. 3 för piano fyra händer, sonat för piano op. 24; Praeludier för orgel; kantater; sångcykeln Den Ensomme, Bjovulf-Sange, psalmmelodier o. a. Sch. Barnett [ba/nit], John Francis, engelsk tonsättare och pianist (1837— 1916), debuterade i den senare egenskapen i London redan 1853, där han sedan efter studier vid MK i Leipzig verkade som anlitad lärare och produktiv tonsättare. Prof. 1883 vid Royal College of Music. Verk: Symfoni a-moll, uvertyrer, orkestersviter, pianokonsert och flöjtkonsert; oratoriet The raising of Lazarus (1876) och flera kantater; kammarmusik; pianostycken. — Utgav 1906 Musical reminiscenses and impressions. B:s farbror, tonsättaren John Barnett (1802—90), är känd för sina sånger (närmare 4 000) och operor, främst The montain sylph (1834). S. W. Barns [ba:nz], Ethel, engelsk tonsättare och violinist (1880—1948). Elev av Royal College of Music för Sauret (violin) och Prout (komposition) debuterade B. som violinist i London 1896, varefter hon framträtt i England och Amerika. Bland hennes kompositioner märkas en violinkonsert, kammarmusik och en rad mindre violinstycken m. m. G. M. Barock (fr. baroque, möjl. av port. barr o'co, oregelbundet bildad pärla; på sv. ofta använt i betydelsen onaturlig, 307 överdriven), en från konstvetenskapen hämtad beteckning för den musikaliska stilen under tiden 1600—1750; dess sista del, 1700—50, brukar kallas högbarock. Barocken är en klassisk period i den meningen, att den bragt i jämvikt förhållandet mellan musikens innehåll och form. Samtidens starkt utvecklade ceremoniväsen inom stat och kyrka motsvarades näml, av en lika strängt reglerad musikalisk formkultur, som i anläggning, verkningsmedel och t. o. m. in i minsta detalj av det praktiska utförandet var betingad av innehållet och ändamålets krav. Barockstilen domineras av två varandra diametralt motsatta tendenser: å ena sidan de nederländska skolornas polyfona stämflätning (kontrapunktik) ss. ett utflöde av medeltida spekulation och samfundsbetonad objektivitet och i sin mån en återspegling av tidens politiska envälde, å andra sidan solosången el. solospelet med ackompanjemang (monodin), som innebär en ur högrenässansens subjektivism framsprungen strävan efter affektfylld realism i det musikaliska uttrycket. Den monodiska stilens reaktion mot kontrapunktiken fick ett intensivt men kortvarigt förlopp och utspelades främst i operan och oratoriet men även, ehuru i mindre omfattning, i de episk-lyriska formerna ss. kantaten. Monodins egentliga uttrycksform är talsången (recitati-vet) jämte ur denna utvunna, slutna former ss. aria. Dess framträdande gynnade den tekniska utvecklingen av solosången (bel canto) och medförde även landvinningar för violinspelet, eftersom violinen vann de italienska musikernas hjärtan framför den för monodi mindre brukbara orgeln. Monodins viktigaste satstekniska hjälpmedel, generalbasen, är så karakteristisk för barockens musik, att H. Riemann rent av talade om »generalbasens tidevarv», vilket dock är en överdrift. Den har i varje fall väsentligt bidragit till fastställande av dur- och molltonarterna samt utvecklingen av harmoniken, vilkas yttersta förutsättning, ur det praktiska uppförandets synpunkt sett, är den »liksvävande temperaturen», som tvingade sig fram i slutet av perioden och som 308