BARTOK Béla Bartök. Das ungarische Volkslied (1924) ett grundläggande standardverk. I en hel del bearbetningar för orkester, sång eller olika instrument, strödda över en tidrymd av minst 30 år, har Bartok så småningom under mycket experimenterande sökt finna en organisk form för det konstmusikaliska utnyttjandet av detta egenartade material, varvid han avlägsnat sig mycket långt från den gängse romantiskt-har-moniska behandlingen av folkmusik. I själva verket har detta område varit ett övningsfält, där hans eget personliga språk till stor del utmejslats. I detta tonspråk har folkmusiken fått en riklig andel, inte som yttre dekoration men i den meningen att dess melodiska, rytmiska och tonala egenheter ingå som ett väsentligt ferment. Efter lång missaktning från publikens sida vann han 1917—18 sådant erkännande med de sceniska verken Herzog Blaubarts Burg (1911) och Der holzgeschnitzte Prinz (1914) samt med stråkkvartetten nr 2, att hans rykte därefter var fast grundat. På 20-talet blev han alltmer internationellt ansedd, bl. a. genom en serie framföranden i Internationella sällskapet för samtida musik, där han valdes till hedersmedlem. Särskilt uppmärksammade verk blevo stråkkvartetterna, violinsonaterna, dans-sviten för orkester, en del pianostycken (bl. a. Allegro barbaro) och pianokonserterna. I de sistnämnda framträdde han själv i olika länder som solist, bl. a. i Konsertföreningen i Stockholm 1934. Bartöks musik är ofta starkt dis-sonant, ibland gränsande till ato-nalitet och inte sällan spekulativ och intellektuellt raffinerad. Men den har många gånger även en medryckande intensitet. Där finns hett temperament och innerlig hängivenhet, lidelse och spröd lyrik, expressiv melodik, polyfon spänning och visionär klangupplevelse. Karakteristisk och suggestiv är framför allt hans elementärt vitala, ibland intrikata rytmik, som är besläktad både med folkmusiken och med Stravinskij. Därmed sammanhänger också hans egenartade behandling av pianot. Tvärt emot all modern pianopedagogik eftersträvade han i teori och praktik mindre en kantabel än en torrt hamrande, »perkussiv» tonbildning. Trots sjukdom och olyckor fortsatte Bartok sitt tonskapande till sin död, och hans produktion visar heller ingen kvalitativ avmattning, tvärtom torde en del av de senaste verken höra till hans förnämsta. De röja ett allt starkare kontrapunktiskt intresse, och man kan ibland påminnas om J. S. Bach. Typiskt för Bartok var att han ständigt befann sig i utveckling. Han var en outtröttlig sökare efter sanning och oupptäckta värden, både i sin vetenskapliga gärning och i sitt konstnärliga skapande. Sceniska verk: Operorna Herzog Blaubarts Burg (1911- Budapest 1918), Der holzgeschnitzte Prinz (1914—17; Budapest 1917) och pantomimen Der wunderbare Mandarin (1914; Köln 1928). Orkesterverk: Två sviter (1905, 1907), Deux portraits (1907), Deux images (1910), Quatre morceaux (1912), Tanzsuite (1923), Musik für Saiteninstrumente, Schlagzeug und Celesta (1936), Divertimento för stråkorkester (1939), Concerto för orkester (1943), tre pianokonserter (1926, 1931 och 1945), en konsert för två pianon (1938), en violinkonsert (1938), en violakonsert (1945), en pianorapsodi (1904) och två violin-rapsodier (båda 1928). 319 320