B AU C K Battisti'ni, Mattia, italiensk opera-sångare, baryton (1858—1928), en av de främsta arvtagarna av den gamla italienska sångskolans traditioner. B., som först ämnade bli läkare men sedan slog om och studerade sång för Terziani och Persichini i Rom, debuterade där 1878 som Alfonso i Leonora på Teatro Argentina. Hans femtioåriga sångarbana gestaltade sig sedan till en enda kedja av lysande triumfer, spännande över Europas samtliga konstmetropoler samt Sydamerika. Han varm redan från början odelat bifall för sin sköna stämma och utsökta sångkonst. Till detta kom att B. ägde en säll-si ord förmåga att genom sitt av ädel själfullhet burna föredrag adla även den obetydligaste musik cch däri ingjuta något av den stora konsten i dess renaste form. Listan över av B. kreerade roller upptar omkr. 80 namn. Han konserterade i Sverige 1920—23. — LMA 1924. Roller: Titelr. i Don Juan, Wolfram i Tann-häuser, Figaro i Barberar en i Sevilla, titelr. i Wilhelm Tell och Rigoletto, Germont i La tra-viata, Greve Luna i Trubaduren, Renato i Maskeradbalen, Posa i Don Carlos, Jago i Otello, Scarpia i Tosca, Valentin i Faust, titelr. i Eugen Onegin o. a. Litt.: G. Fracassini, M. B., profilo artistico (1914); G. Monaldi, Cantanti celebri, 2(1929); A. Lancellotti, Le voce d’oro (-1942); biogr. i Ur nutidens musikliv 1923. G. P. Ba'ttke, M a x, tysk musikpedagog (1863—1916), grundade 1900 ett seminarium för musik i Berlin, som 1910 om-bildades till Seminar für Schulgesang, och anordnade konserter för ungdom. B. var tidigare även lärare vid Sternsches Konservatorium och Konservatorium des Westens där samt verkade som dirigent. Han fick sin utbildning vid bl. a. MH i Berlin. Skrifter: Elementarlehre der Musik (1898; 31908), Primavista, eine Methode, vom Blatt zu singen (1900; 41912), Neue Formen des Musikdiktats (1913) m. fl. S. W. Battuta [batto'ta], it., slag, det betonade nedslaget på den första tyngdpunkten, »ettan», i takten. Användes i uttrycket a b a 11 u t e för att ange återgång inom ett musikstycke från friare musicerande (ad libitum) till strängt iakttagande av takt-indelningen. Ritmo di tre (quattro) b a 11 u t e anger att tre (fyra) takter skola grupperas tillsammans till en rytmisk helhet. (Ex. scherzot i Beethovens 9. symfoni). L B-n Bauck, Carl Wilhelm, musikskrift- Mattia Battistini. ställare (1808—77), blev 1858 lärare i musikhistoria vid MK i Stockholm och verkade dessutom som musikkritiker i Aftonbladet från 1842, i Nya Dagligt Allehanda från 1859 och i Dagens Nyheter från 1871 samt var red. för Ny tidning för musik 1853—57. — LMA 1845. B., som studerade för Passy (piano) i Stockholm, anställdes först som organist i Göteborg, men slog sig sedan ned i Stockholm som pianolärare. Som kritiker var han en något ensidig dyrkare av wienklassikerna och utan större förståelse för nyare riktningar, t. ex. Wagner. Han utgav en rad mestadels kompila-toriska arbeten. B. framträdde även som tonsättare med bl. a. en stråkkvartett. Skrifter: Handbok i musikens historia från fornverlden intill nutiden (1862; flera uppl.), Allmän musiklära för tonkonstens idkare (2 d., 1864—71), Musik och theater. Samlade kritiska uppsatser (1868), Musikaliskt reallexikon (1871) o. a. 337 338