BECHSTEDT sikskriftställare (1791—1863), grundade efter framgångsrika studier ett filharmo-niskt sällskap i Niort 1827, ur vilket Association Musicale de 1’Ouest framgick 1835, samt 1860 i Paris Société des Con-certs de Chant Classique. Verk: Två operor, 3 oratorier, mässor, ett rekviem vid Méhuls död (1819) m. m. — Skrifter om rytm, tidig kyrkomusik m. m. S. W. Beaumont [bå°'mant], C y r i 1 William, engelsk danskritiker (f. 1891 Vu), grundade 1922 i London The Cecchetti Society, som 1924 uppgick i Imperial Society of Teachers of Dancing, vars ledare han blev. B., som 1924 blev red. för Dance journal, har skrivit en mängd böcker om balett. Skrifter: Complete book, of ballets (1937; suppl. 1942), A history of ballet in Russia (1930), A short history of ballet (1933), The Vic-Wells ballet (1935) m. fl. K. R-n Beaurain [båräh)], Maria Elisabeth, f. C o 11 a n, finländsk pianist och skriftställare (1869—1937), dotter till K. Collan. B., som var elev av Lesche-titzky och Pugno, konserterade i yngre år i Finland. Av hennes litterära produktion märkes en levnadsteckning över hennes morfar, Fredrik Pacius (1921). G. D. Bebisatio'n ->Solmisation. Be'bung [-on§], ty., (fr. balancement), en form av tonhöj ds vibrato, som kan utföras på klavikord genom snabbt pulserande tryckförändringar av fingret på tangenten. Tecknas i notbilden .TT. Jämförande art.: Vibrato. I. B-n Bécarre [beka'r], fr., återställnings -tecken. Becce [bä'tfe], Giuseppe, italiensk tonsättare (f. 1888 3/2, enl. annan uppgift 1881 el. 1883). Från ljudfilmens genombrott har B. varit kapellmästare och kompositör vid Ufa i Berlin men började redan 1912 ägna sig åt filmmusik och utgav i samband därmed Kinothek, en saml. illustrationsmusik för stumfilm. B. var urspr. filolog och prof, i Padua innan han övergick till att studera musik för Busoni och Nikisch. Å. L-y Bechet [bi:'tjit], Sidney, amerikansk jazzmusiker av negerhärkomst, klarinettist och saxofonist (f. 1897 14/5), en 353 12. Musik. I av de mest prominenta företrädarna för jazzen, tillika räknad som en av de bästa sopransaxofonister denna konstart känner. B. spelade redan som 8-åring klarinett i F. Keppards orkester i sin hemstad New Orleans, utbildades av George Baquet och tillhörde från 1908 olika kapell, tills han 1916 inträdde i King Olivers orkester, alltjämt i New Orleans. Efter en omväxlande bana i flera orkestrar och turnéer till Europa 1919 (då han uppmärksammades av bl. a. Ansermet) och 1925, spelade han hos Noble Sissle 1928—32 och 1934— 38. Är 1932 bildade han med T. Ladnier en egen orkester; efter 1938 har han spelat i mindre ensembler. B:s spel kännetecknas av klarhet och utpräglad melodisk känsla i förening med suveränt kunnande och har utövat ett stort inflytande. Hans stil är tydligt färgad av traditionen från New Orleans. Litt.: H. Panassié, Les rois du jazz (1944). G.P. Bechgaard [be'kkgår], Julius Andreas, dansk tonsättare (1843—1917). B. vann sina största framgångar som kompositör av sånger och pianostycken men ansåg dock själv att hans begåvning låg inom den dramatiska musiken. Han visade också känsla för scenens krav, melodisk uppfinningsförmåga och dramatisk talang. B. studerade vid MK i Leipzig och senare för N. W. Gade vid MK i Köpenhamn. Det kgl. Teaters något vårdslösa behandling av hans opera Frode (Khmn 1893; Prag 1894) samt besvikelsen över att två senare operor, Conradino och Dödens Gudsön, förblevo ouppförda förbittrade hans senare år. Verk (utom nämnda): Scenmusik till H. Drachmanns Strandby Folk (Khmn 1883; Strandbybor, Sthlm 1884); symfoni D-dur, konsertuvertyr e-moll; Idyller op. 7 och Poésies musicales op. 15 m. fl. pianostycken; 4 Sange (1866), Sömandsliv op. 9, Paa Valpladsen op. 12 o. a. sånger. Sch. Bechstedt [be'kk-], Detlev, dansk musiker (1720—91), son till stadsmusikanten i Köpenhamn Jost Hinrich B. (d. 1724). — B., som 1748 blev balett-repetitör, var 1761—83 violinist i Det kgl. Kapel samt organist vid Vor Frelsers Kirke i Köpenhamn från 1762. Sch. 354