BELGIEN i komposition av Kaprål och skrivit en festuvertyr för orkester (1945) och kammarmusik m. m. G. M. BELGIEN. Det tättbefolkade industrilandet Belgien (8 400 000 inv. 1946) blev självständig stat först 1830 men kunde då se tillbaka på en mer än tusenårig musikkultur. En musikalisk storhetstid utgjorde framför allt 1400- och 1500-talen, då mästare från dåv. Spanska Nederländerna ledde utvecklingen av den polyfona musiken i Europa. På 1700- och 1800-talen förvärvade tonsättare som A. E. M. Grétry och C. Franck samt en rad utövande och delvis även skapande konstnärer, speciellt violinister, internationell ryktbarhet. Karakteristiskt för landets musikliv är å ena sidan det internationella drag, som tagit sig uttryck däri, att ett stort antal av landets främsta musiker helt eller delvis gjort sin insats fjärran från den kulturkrets, som de av födseln tillhört, å andra sidan nationalismen hos landets båda befolkningselement, valloner och flamlän-dare, vilka åtminstone sedan 1800-talets början medvetet odlat sin egenart även i musikaliskt avseende. Anmärkningsvärt är dock, att denna egenart synes sakna underlag i folkmusik i egentlig mening. Förklaringen torde vara, att den medeltida folkmusiken upptagits av konstmusiken, vilket förhindrat folkligare variantbildning. Den polyfona musiken under 1400- och 1500-talen. Den musikaliska aktiviteten på nuv. belgiskt område är dokumentariskt belagd redan på 800-talet. Liége var på 900- och 1000-talen ett viktigt centrum för kyrkosång och musikteoretisk undervisning, och i ett kloster nära Tournai verkade vid 900-talets början en av den medeltida musikens mest kända personligheter, valtonen Hucbald. Belgien började spela sin framträdande roll i den polyfona musikens utveckling i slutet av 1300-talet, ehuru bevarade verk från seklets början tyda på att man i ärkestiftet Liége var fullt i nivå med utvecklingen såväl teoretiskt som praktiskt. En rad vallonska musiker från detta stift utvandrade under decennierna omkr. 1400 till Italien, dit de bragte impulser men också i gengäld mottogo viktiga lärdomar, som 407 de omsatte i sin musik. Flamländarnas och även vallonernas väldiga musikaliska kraftutveckling ådagalägges emellertid främst av de s. k. -^-Nederländska skolorna, vilkas herravälde i alla Europas kulturländer varade under mer än ett årh., omkr. 1450—1575. Dessa till stor del från Hennegau (Liégestiftet) stammande tonkonstnärer fyllde kyrkans och de kontinentala hovens behov av musiker. Betecknande är, att det kejserliga hovkapellet i Wien i mer än trekvarts sekel, omkr. 1530—1614, leddes av flamländare eller valloner. Nedgång och återhämtning. Hegemonin bröts emellertid omkr. 1600, och under halvtannat sekel höjde sig endast ett fåtal musiker, övervägande instrumentala tonsättare, över mängden, bl. a. vallonen H. Du-mont och flamländaren J. B. Loeillet, verksamma i utlandet, den förre i Frankrike, den senare i England. 1600- och 1700-talen voro i varje fall en glansperiod för det alltjämt i Belgien omhuldade ->-klockspelet. Omkr. 1740 på-nyttföddes musiklivet under fransk-italienskt inflytande, och särskilt operan fick delvis betydande vallonska företrädare, bl. a. J. N. Ha-mal, A. F. Gresnick samt den märklige A. E. M. Grétry, av vilka de båda senare verkade i Frankrike liksom även den mångsidige F. J. Gossec. I den 1830 pånyttfödda belgiska nationalstaten skedde snart också en musikalisk uppryckning. Musikundervisningen utbyggdes och förbättrades; fyra statliga konservatorier och en rad musikskolor skapades, av vilka särskilt kon-servatoriet i Bryssel fick mycket stor betydelse även internationellt. Konsert- och operalivet blomstrade upp och förmedlade kännedom om äldre och nyare musik; bland initiativtagare och ledare märkes A. Samuel. Orgelmusiken förnyades av N. J. Lemmens. Musikvetenskapen fick framstående företrädare, ss. F. J. Fétis, E. van der Straeten och F. A. Gevaert. Körer och smärre orkestrar lockade bredare folklager till ökad musikalisk aktivitet. Inemot ett halvsekel efter nationens födelse bjöd dock belgisk musik på alla områden övervägande efterklang av grannländernas tonkonst, om man undantar C. Franck, men detta världsnamn tillhör ju helt Frankrike. Den romantiska epoken. Under 1800-talet framträdde en alltjämt påtaglig motsättning mellan vallonska tonsättare med övervägande anslutning till Frankrike (F. J. Fétis, A. Grisar, A. Samuel, A. Dupont, G. Huberti, É. Mathieu, E. Raway, G. Lekeu, T. Ysaye, V. Vreuls, J. Jongen m. fl.) och flamländska tonsättare med övervägande anknytning till Tyskland (F. A. Gevaert, P. Benoit, J. van den Eeden, H. Waelput, K. Mestdagh, J. Blockx, E. Keurvels, E. Tinel, E. Wambach, P. Gilson, A. de Boeck, L. Mortelmans, J. Rye-landt, F. Alpaerts, M. Brusselmans, A. Meu-lemans m. fl.). Av dessa har särskilt Tinel bli- 408