BE LFI N einer soziologischen Musikbetrachtung (1916), Die Sinfonie von Beethoven bis Mahler (1918; ry. uppl. 1926), Kunst und Revolution (1919), Franz Schreker (1919), Die Sinfonien G. Mahler s (1921), R. Wagner (1924; eng. uppl. 1931), Musikgeschichte als Geschichte der musikali-schen Formwandlungen (1926; fr. uppl. 1929), Das Operntheater (1930), Briefe an zeitgenös-sige Musiker (1932), Wcmdlungen der Oper (1934; eng. uppl. 1935), The story of the or-chestra (1936) o. a. Å. Å. Be'kkevold [-vål], Frederik August, norsk sångare, basbaryton (1830— 1911), var tack vare sin praktfulla stämma i mer än 30 år (från 1849) en bärande kraft i Den norske studentersangfor-ening; även medlem av J. Behrens’ och H. Kjerulfs kvartetter. ö. G. Bel, en enhet för ljudstyrka, som fått sitt namn efter Alexander Graham Bell (1819—1905), amerikansk vetenskapsman av skotsk börd, känd som telefonens uppfinnare. Då b. är ett något för stort mått för praktiskt bruk, uttryckes ljudstyrkan vanl. i decibel (db = 1/10 b.), den briggska logaritmen för intensiteten i en skala, vars nollpunkt motsvarar ett ljudtryck av 0,0002 dyn/cm2, nära den undre hörbarhetsgränsen för toner med frekvensen 1 000 hz. Den övre gränsen, örats smärtgräns, utgör ung. 120 db, och 1 db är nära lika med den minsta skillnad i ljudstyrka, som örat kan uppfatta. Jämförande art.: Akustik, Hörselorgan, Phon. A. R-h Belajev ->Beljajev. Bel ca'nto [-tå], it., vacker sång, kallas den italienska sångtekniska stilriktning, som alltid eftersträvar vokal skönhet och där tonen i sig själv skall innehålla det mått av lidelse, som fordras för att uttrycka känslor och stämningar. Den italienska sångutbildningen, som bygger på bel canto, kännetecknas av en mångfald vokala övningar, vokaliser, och arbetar mindre med de medel, som ett tydligt textuttal lämnar. Denna favorisering av tonen medför, att bel canto avsevärt skiljer sig från det mera recitativartade utförande, som sångare, vilka utbildats på nordligare breddgrader, iaktta, särskilt vid romanssång. Jämförande art.: Sång. Litt.: E. Ross, Deutsche und italienische Ge-sangsmethode (1928); H. Biehle, Die Stimm-kunst 1 (1931); H. Arlberg, Belcanto (ty. uppl. 1933; sv. uppl. 1941); E. Ross, Gesang und Ge-sangsmethoden (i Hohe Schule der Musik 3, 1935). D-d 405 Eduard van Beinum. Bel Ca'nto, dansk manskör, gr. 1906 i Köpenhamn av V. Poulsen (dirigent till 1928), under vars ledning kören vunnit stort anseende. Nu v. dirigent är K. Clau-sen. Kören syftar till att genom offentliga konserter öka intresset för manskörsången. Sch. (de) Beldoma'ndis (Beldemandis, Beldemando), Prosdocimo, italiensk filosof och musikteoretiker (f. i slutet av 1300-talet), prof, i filosofi i Padua omkr. 1422. B:s 5 traktater om musik finnas tr. i Cousse-makers Scriptores de musica, bd 3. Särskilt viktig är den om italiensk mensuralnotskrift under 1300-talet och den om monokordets delning, där han skiljer mellan kors- och be-halvtoner och medelst bägge typerna genomför en enharmonisk-kromatisk indelning av oktaven i 17 tonvärden, c-dess-ciss-d-ess-diss-e-f osv. Litt.: A. Favaro, Intorno alla vita ed alle opera di P. de B. (1879); R. Baralli e L. Torri, Il trattato di P. de B. contro il Lucidario di Marchetto da Padova (i RMI 1913). C.-A. M. Be'lfin, F r a n t i s e k, tjeckisk tonsättare (f. 1923 “/t), dirigent vid operan i Reichenberg (Liberec). B. har varit elev 406