BERLIOZ journalist och på en anspråkslös befattning som först (1838) biträdande bibliotekarie och därefter (1852) chefsbibliotekarie vid konser-vatoriets bibliotek. De sista tjugo åren av sin levnad arbetade han huvudsakligen med operaprojekt — La damnation de Faust (1846) och Les troyens (1856—59), byggande på de författare som varit hans käraste läsning, Goethe och Vergilius — och kyrkliga verk, däribland oratoriet L’enfance du Christ (1850—54). Vid flera tillfällen företog han omfattande konsertresor med egna verk till Tyskland, Österrike och Ryssland m. fl. länder. Svårigheten för Berlioz att skaffa sig gehör i Frankrike berodde inte uteslutande på de stilistiska ideal, han företrädde. Vägen till framgång hos den franska publiken gick över operan, och då hans operor med få undantag voro föga livskraftiga, förblev denna väg stängd. Symfoniorkestrarna hade icke den standard, som motsvarade Berlioz’ krav, och deras konserter voro fåtaliga och oregelbundna. Hans verk rönte därför föga förståelse i hemlandet, men desto större var intresset i de tysktalande länderna och Ryssland. I våra dagar har förhållandet blivit det motsatta: Frankrike ärar honom som en av sina största kompositörer, medan utlandet alltmer förlorat intresset för hans konst. — LMA 1851. Berlioz’ kompositioner sträva alla mot scenen, antingen de äro tänkta för framföranden på teatern eller ej. Så ha hans huvudverk ofta karakteriserats med detta mål som utgångspunkt: Symphonie fantas -tique blir en berättande symfoni, Roméo et Juliette en dramatisk symfoni och La damnation de Faust har benämnts konsertopera. Ett utpräglat litterärt drag vilar över hans tonsättningar, vilka, trots expansiv tendens och med ofta rapsodiska inslag, dock bevara en klassisk inriktning, »klassisk» gärna i bemärkelsen »antik». Det är härvidlag värt att minnas, att Vergilius’ Eneid alltifrån tidiga ungdomsår var hans konstnärliga ideal, och detta blev han trogen livet igenom. Denna litterära inställning till musiken präglar också i hög grad utformningen av hans verk, främst de symfoniska, där programmet får bestämma gestaltningsförloppet. Till följd härav spela ledmotiven en viktig roll; likaså komma koloristiska synpunkter i förgrunden, på samma gång som episodiska moment förlänas större vikt och bredd. Berlioz framstår därför som den moderna programmusikens skapare. 471 Berlioz utövade från 1823 ett betydande skriftställarskap, framför allt nedlagt i en mångfald tidningsartiklar för olika Parisjournaler, bl. a. Journal des débats, vars recensent han var 1835—63. Sin ingående kännedom om orkesterns möjligheter har han dokumenterat i den banbrytande Traité de Vinstrumentation (1844). Intresseväckande — även ur musikalisk-estetisk synpunkt — äro likaledes hans Mémoires (2 bd, 1870). Scenisk musik: Lélio, ou le retour ä la vie op. 14 bis (1831), Benvenuto Cellini op. 23 (1835—38; Paris 1838), Les troyens (1856—59; uppdelad på två aftnar: La prise de Troie och Les troyens ä Carthage, den sistnämnda uppf. i Paris 1863) samt Beatrice et Bénédict (1860— 62; Baden-Baden 1862). Verk för orkester: Symfonierna Symphonie fantastique op. 14 (1830, omarb. 1831) och Harold en Jtalie op. 16 (med obligat violasolo, 1834) samt Symphonie funèbre et triomphale op. 15 (för militärkår, stråkorkester och kör ad libitum; 1840); uvertyrerna Waverley op. 1 bis (1827—28), Les franc-juges op. 3 (1827—28), Le roi Lear op. 4 (1831), Le corsaire op. 21 (1831), Rob Roy (1832) och Le carneval romain op. 9 (1844); Rèverie et caprice op. 8 (för violin och orkester; 1839). Verk för soli, kör och orkester: Kantaterna La mort d’Orphée (1827), Herminie (1828), Cléo-påtre (1829), Huit scènes de Faust op. 1 (1829), La dernière nuit de Sardanapale (1830), LTm-périale op. 26 (1855); Méditation religieuse op. 18 (1831), Le cinq mai op. 6 (1832), Sara la baigneuse (Hugo) op. 11 (för tre körer och orkester; 1834), Gr ande messe des morts (Requi-em) op. 5 (1837), Roméo et Juliette op. 17 (dramatisk symfoni med kör; 1838—39), Hymne ä la France op. 20 (1841), Le chant des chemins de fer op. 19 (1846), La damnation de Faust op. 24 (1846; Fausts fördömelse, Sthlm 1886), La mort d’Ophélie op. 18 (1848), Marche funèbre pour la dernière scene de Hamlet op. 18 (1848), Te Deum op. 22 (1849—50), La menace de francs op. 20 (1851), L’enfance du Christ op. 25 (oratorium; 1850—54), Hymne pour la con-sécration du noveau tabernacle (1859); motet-terna Veni creator och Tantum ergo m. fl. Annan vokalmusik: L’apothéose (.Chant hé-röique) för kör med piano (1848); sånger för kör eller en röst med piano: Neuf mélodies Ir-landaises op. 2 (1829—30), La captive op. 12 (1832), Je crois en vous (1834), Les nuits d’été op. 7 (1834), Premiers transports (1838), Feuil-lets d’album op. 19 (1834—55), Page d’album (1847), Fleurs des ländes (1850). Orgelverk: Hymne pour elevation (1845). En kritisk uppl. av Berlioz’ samlade verk utg. från 1900 på Breitkopf & Härtel under red. av C. Malherbe och F. Weingartner (hittills 20 bd). Skrifter: Traité de Vinstrumentation et d’or-chestration mödernes op. 10 (1844, utvidgad 1856; ett flertal senare uppl., bl. a. ty. uppl. av R. Strauss 1905; även denna bearb. i nyare uppl.), 472