BERLIOZ Berlin, Johan Heinrich, norsk organist och tonsättare (1741—1807), son till J. D. B. — B. blev 1767 organist vid Hospitalskirken i Trondheim och 1772 vid Vor Frue Kirke i Köpenhamn, där han efterträdde sin äldre bror Johan Andreas B. (d. 1772), som innehaft tjänsten från 1761. Vid faderns död 1787 blev B. domkyrkoorganist i Trondheim. Verk: En symfoni C-dur, en sinfonia, en violinkonsert och en kantat. H. K. Berlinskolan kallas den krets av tonsättare kring Fredrik den store, till vilken hörde, utom konungen själv, C. P. E. Bach, J. och K. Graun, F. Benda, J. Quantz och F. Marpurg m. fl. Termen har främst knutits till liedens utveckling från barock stil till rokoko. Berlinskolan går ibland även under namnet den nordtyska skolan. I förordet till Oden und Melodien (1753) vänder sig G. Krause, som var skolans estet, mot den rådande förkonstlingen och musikens herravälde över texten. Berlinskolan ville däremot skapa en enkel och lättsj ungen strofisk sång, som förtydligade diktens innehåll. I stället för operaarian borde den franska chansonen stå som mönster. Till en början använde man ofta rätt obetydliga poem av moraliserande karaktär till sina sällskapsvisor, men en senare generation valde sina texter ur den känslosamma och rörande nya lyrik, som når sin högsta blomst-ring med Goethe, och ägnade därjämte den musikaliska utformningen, särskilt ackompanjemanget, ett fördjupat intresse. Till denna s. k. andra Berlinskola räknas J. P. A. Schulz, J. Reichardt och K. Zelter m. fl. föregångare till Mozart och Schubert. Jämförande art.: Lied. Litt.: G. Frotscher, Die Ästhetik des Berliner Liedes in ihren Hauptproblemen (i ZMW 1923/ 24); H. Kretzschmar, Geschichte des neuen deutschen Liedes 1 (1911). Å. V. BERLIOZ, HECTOR. Den franske tonsättaren Louis Hec-tor Berlioz [bärFå/z], f. 1803 11/i2 i La Cöte-Saint-André vid Grenoble, d. 1869 8/3 i Paris, räknas som en av märkesmännen i Frankrikes musikhistoria och den franska högromantikens största namn. Berlioz kom att utöva ett genomgripande inflytande på orkestermusikens vidare utveckling såväl genom den speciella utformning, han gav den symfoniska ton konsten och programmusiken, som genom sin geniala orkestreringskonst, varigenom han blivit normgivande för den efterföljande romantiken långt över Frankrikes gränser. Både den Wagner-Lisztska riktningens företrädare och den ungryska falangen ha mottagit varaktiga impulser från Berlioz’ konst. Berlioz’ fader var läkare, och sonen började på dennes önskan att bedriva medicinska studier. Men de musikaliska intressena togo överhanden, och från 1822 vände han definitivt den medicinska banan ryggen för att ägna sig åt studier i komposition. Från 1826 var han elev av MK i Paris, där Reicha och Lesueur voro hans lärare. Under denna tid tillkommo betydande verk som uvertyrerna Waverley (1827—28) och Les franc-juges> (s. å.), kantaten Huit scènes de Faust (1829, publicerad som op. 1 s. å.) samt Episode de la vie d’un artiste (Symphonie fantastique), komponerad 1830 med självbiografiskt stoff som programmatiskt underlag. Med kantaten La dernière nuit de Sardana-pale vann Berlioz 1830 Rompriset, varvid hans egentliga studietid kan sägas vara till ända. S. å. framfördes Symphonie fantastique i Paris ffg. Framgången blev mycket måttlig, men uppförandet blev dock av stor betydelse för tonsättaren. Den unge Liszt var nämligen närvarande vid konserten, och symfonin gjorde ett bestående intryck på honom. Liszt fick härigenom upp ögonen för den franske mästarens storhet, och han blev också den kanske störste främjaren av Berlioz’ konst och den egentlige grundaren av den förhållandevis starka ställning, som den franske kompositören erhöll i Tyskland. Den italienska resan, som var förknippad med Rompriset, blev ur konstnärlig synpunkt tämligen mager: Berlioz trivdes icke i Rom, och hans kompositioner från denna tid inskränka sig till några uvertyrer — Le roi Lear och Le corsaire (båda 1831) samt Rob Roy (1832) — och en fortsättning på Symphonie fantasti-que, monodramat Lélio, ou le retour ä la vie (1831). Berlioz’ ställning i hemlandet som kompositör förändrades knappast efter hemkomsten från Italien. Visserligen kunde han notera några framgångar: Harold en Italie, en programsymfoni med obligat violasolo efter Byron (1834), honorerades av Paganini med en större penningsumma, och 1837 skapade han sitt märkliga Requiem på uppdrag av franska staten. Den dramatiska symfonin Roméo et Juliette (1839) gjorde stor lycka hos Parispubliken, men härmed var det också slut på erkännandena. Operan Benvenuto Cellinis premiär 1838, vid vilken Berlioz hade fäst stora förhoppningar, blev närmast ett fiasko, och tonsättaren fick draga sig fram på vad han förtjänade som 469 470