BE RMU DE Z SILVA Voyage musical en Allemagne et en Italie (2 bd, 1844), Les soirées de 1’orchestre (1853), Les grotesques de la musique (1859), Ä travers chants (1862), Mémoires (2 bd, 1870). Berlioz var dessutom en flitig brevskrivare, och hans brev äro utg. i ett flertal uppl. Ett urval publicerades av J. Tiersot under titeln Les années romantiques, 1819—42 (1919). Litt.: E. Hippeau, B., 1’homme et 1’artiste (1883—85); dens., B. et son temps (1890); R. Pohl, H. B., Studien und Erinnerungen (1884); A. Jullien, H. B., sa vie et ses oeuvres (1888); J. Tiersot, H. B. et la société de son temps (1903); Katherine Boult, B:s life as written by himself in his letters and memoirs (1903); J. G. Prod’homme, H. B., sa vie et ses oeuvres (1905); A. Boschot, Histoire d’un romantique (standardverket över B., 3 bd, 1906—13); L. Constantin, B. (1934); W. J. Turner, B., the man and his work (1934; med verkfört.); J. H. Elliot, B. (1938; med verkfört.); H. Bartenstein, H. B:s Instrumentationskunst und ihre ge-schichtlichen Grundlagen (1939); G. de Pourta-lès, B. et 1’Europe romantique (1939). G. P. Bermudez Silva [bärmo'däs-], Jesus, columbiansk tonsättare (f. 1884 24/i2), lärare vid MK i Bogotå 1910—19 och dir. för MK i Tolima 1942. Han har framträtt med orkestermusik (bl. a. en symfoni C-dur och flera danssviter) samt körverk. G. M. Bermudo [bärmo'Öa], Juan, spansk musikteoretiker (f. omkr. 1510), fran-ciskanmunk, en av de främsta spanska musikteoretikerna under 1500-talet. B. utgav Declaraciön de instrumentos musicales (5 bd, 1549; 21555), som bl. a. lämnar uppgifter om orgel, vihuela och harpa samt konsten att skriva tabulatur för dem. Då han mer vänder sig till nybörjare än till utbildade musiker och går in på hur utsirningar och drillar m. m. skola utföras, har hans verk stort intresse för kännedomen om 1500-talets instrumentala uppförandepraxis. Verk: 13 composiciones para organo de J. B. i nytr. av F. Pedrell i Salterio Sacro-Hispano. Litt.: G. Frotscher, Geschichte des Orgel-spiels und der Orgelkomposition 1 (1935); S. Kastner, Musica hispanica (1936). A. V. Bern, schweiziska edsförbundets huvudstad (130 000 inv. 1946), har liksom flertalet av landets städer en musikodling med gamla anor, sedan 1400-talet främst knuten till domkyrkan och kan-toratet vid korherrestiftet St. Vinzenz och i nyare tid företrädd genom flera 475 föreningar för orkestermusik, harmonimusik och körsång. Staden är i våra dagar dessutom säte för en institution för internationella författarrättsfrågor, Anstalt für Urheberrechtsschutz. Berns främsta musikinstitutioner äro Berner Stadttheater (sedan 1903 i egen byggnad), som alternerande ger opera, operett och skådespel och först i våra dagar trätt fram ur relativ obemärkthet, samt ett antal orkestrar. Bland de sistnämnda må särskilt framhävas Musikalische Gesellschaft el. Bernische Musik-Gesellschaft och Bernischer Orchester-verein. Det förstnämnda är äldst; gr. 1815 ger sällskapet konserter även med egen orkester. Oftare förhyres dock Bernischer Orchester-vereins ensemble (gr. 1877; med orkesterskola), vilken också uthyres till stadsteatern och de större körkonserterna. Konserterna äro förlagda till det s. k. Kasino. Bland ledare märkas F. Brun (1909—41), E. Papst (1912—22), A. Nef (1922—35) och L. Balmer. Körmusiken odlas företrädesvis i Cäcilien-verein (gr. 1862) och Pfarrcäcilienverein, den förra tidigare under ledning av C. Munzinger och senare under F. Brun, vilken även innehaft ledningen av de större manskörerna ss. Berner Liedertafel (gr. 1845) och Berner Lehrergesangverein. Musikundervisningen handhaves av konser-vatoriet (gr. 1858) och flera musikskolor. Univ. har en lärostol i musikvetenskap, vars främste företrädare i nyare tid varit E. Kurth; av denne har utg. Berner Veröffentlichungen (14 bd, 1927—47). Till univ. hör även ett musikveten-skapligt seminarium och ett collegium musi-cum. Bland bibliotek med musiksaml. intager Schweizerische Landesbibliothek (katalog över musiksaml. 1927) en bemärkt plats. Litt.: A.-E. Cherbuliez, Die Schweiz in der deutschen Musikgeschichte (1932); A. Streit, Geschichte des bernischen Bühnenwesens vom 15. Jahrhundert bis auf neuere Zeit (1873—74); H. Bloesch, Die Bernische Musikgesellschaft 1815—1915 (1915); Almanach des Berner Stadt-theaters (1900/01—1926/27); F. Brönnimann, Der ... Musikdirektor Joh. Ulrich Sultzberger und die Pflege der Musik in Bern (1920); M. Zulauf, Der Musikunterricht in der Geschichte dea bernischen Schulwesens von 1528—1798 (1934); C. Blanc, Denkschrift zur Jahrhundert-feier der Berner Liedertafel. 1845—1945 (1945). G. P. Bernabei [-be'i], Giuseppe E r c o 1 e, italiensk tonsättare (omkr. 1620—87), från 1674 hovkapellmästare i München. B. var tidigare verksam som kapellmästare vid Lateranen i Rom från 1665 och vid Vatikanen från 1672. Verk: Två operor av vilka endast textböckerna återstå (1680; 1686); Concerto madrigalesco 476