BERW ALD, F. och rörlig med rik användning av parallellklanger, septim- och små nonackord och med täta utvikningar och modulatio-ner. I instrumentalverken omhuldar han en relativt konstfull kontrapunktisk struktur; mycket ofta återkommer i genomföringen en karakteristisk, i sekvenser förd ringdans av mellan olika stämmor växlande, korta motiv. Den formella uppbyggnaden är logisk och klassiskt välbalanserad men avviker gärna från den klassiska satsordningen genom en symmetrisk anordning av satser eller avsnitt, framför allt scherzots placering inuti den långsamma satsen; satserna följa varandra över huvud taget ofta utan uppehåll. Instrumentationen är i de senare orkesterverken mästerlig i sin livfulla kammarmusikaliska individualisering. Det andliga innehållet i Berwalds musik avspeglar i hög grad hans personliga egenskaper — hans rakryggade, självständiga karaktär med en målmedvetenhet, som inte lät sig nedslå av några motgångar, hans klara intelligens, hans något kärva; kynne, som dock dolde både hjärtegodhet och frisk humor. Den inre och yttre kvalitet, som hans bästa verk äga, är utan motstycke i vår övriga 1800-talsmusik. Särskilt högt stå hans symfonier, i främsta rummet »singulière» och »sérieuse», vilka borde kunna ha en plats i den internationella konsertrepertoaren, liksom också en del av hans kammarmusik. Som vokalkompositör är han icke lika lyckad, och det bör ej förnekas att han även på det instrumentala området ibland är mer torrt intellektuell än inspirerad, mer maniererad än friskt originell. I sina kompositioner i populärare stil (operor, operetter, sånger, pianostycken etc.) verkar han ofta obetydlig och föråldrad. För sin svenska samtids väl enkla musikaliska ideal var Berwalds tonspråk alltför främmande för att kunna vinna förståelse, och åren efter sin bortgång råkade han nästan helt i glömska. Några få förespråkare, bland dem Ludvig Norman, åstadkommo ingen nämnvärd ändring, och först vid detta århundrades början drogos hans verk åter fram i ljuset av män som T. Aulin, H. Marteau och W. Sten-hammar. År 1909 bildades Franz B e r w a 1 d-stiftelsen med främsta uppgift att verka för uppförande och publicerande av Berwalds kompositioner (upplöst 1947). På 1880-talet började Berwalds verk utgivas i Sverige, främst av Musikaliska konstföreningen, vilken verksamhet alltsedan 1940 har fortsatts av Föreningen Svenska tonsättare. En betydelsefull manifestation var den cykel av Berwaldkonserter, som gavs vid jubileet 1946 491 (150-årsminnet av Berwalds födelse); i anslutning till detta jubileum har gjorts en serie grammofoninspelningar av hans verk. Scenisk musik: operorna Estrella de Soria (fullbordad 1841 men senare omarb.; Sthlm 1862; bearb. av M. Pergament, Sthlm 1946) och Drottningen av Golconda (1864; konsertuppf. i Gbg 1933), operetterna Jag går i kloster (1842; Sthlm 1843) och Modehandlerskan (1843; Sthlm 1845). Förkomna: operorna Gustaf Wasa (1827; 1. akten Sthlm 1828; ofullbordad), Leonida (1829) och Der Verräther (1830). Övriga vokalverk: 5 kantater (1821, 23, 45, 64 och 66), Gebet der Pilger am heiligen Grabe för manskör och orkester (omarb. med svensk text för manskör och orgel kallad Bön, uppf. 1844), Effecit gaudium för två körer och orkester, Konung Carl den XII:s seger vid Narva (med tysk text kallad Schwedisches Soldaten-lied för 4 tenorer, trumpeter och basuner; 1845), Nordiska fantasie-bilder för solo, kör, orgel och biåsinstrument (1846; delvis förkommen), Ein ländlisches Verlobungsfest in Schweden, »nationelles Tongemälde» för 3 soloröster, kör och orkester (av Berwald kallad »operett»; klaver-utdrag tr. 1847), Gustaf Wasas färd till Dalarne, tonmålning för soli, kör, trumpeter, basuner och orgel (1849), skisser till en oratoriesats m. m.; omkr. 15 solosånger; koralharmonise-ringar. Verk för orkester: l:ière Sinfonie A-dur op. 3 (1820; 1821; härav återstår nu endast en ofullständig 1. sats), Sinfonie Sérieuse g-moll (1841 —42; 1843), Sinfonie D-dur (1842; efterlämnad ofullständigt instrumenterad, fullbordad av E. Ellberg och av denne kallad »Sinfonie capri-cieuse»; 1914), Sinfonie Singulière C-dur (1845; 1905) och Sinfonie Es-dur (1845; 1880; tr. som »nr 3» men av Berwald numrerad »No 4»). Enl. S. Broman förkommen: »Sinfonie capricieuse» (1842; ej uppförd; ej identisk med ovannämnda »capricieuse»). — S. Bromans numrering av symfonierna: nr 1 A-dur, nr 2 »sérieuse», nr 3 D-dur av E. Ellberg kallad »capricieuse», nr 4 den »egentliga capricieuse» (förkommen), nr 5 »singulière» och nr 6 Ess-dur. — Konserter: Thema mit Variazionen för violin och orkester op. 2 (1816), Konzert ciss-moll för violin och orkester op. 2 (1820; rev. av H. Marteau), Concert-Stück för fagott och orkester op. 2 (1827) och Piano-Forte-Concert D-dur (1855). Förkommen: Dubbelkonsert för två violiner och orkester (1817). — övriga orkesterverk: Fantasie för orkester, variationer öfver ett nationaltema (1817; även kallad »Fri fantasie»), Slaget vid Leipzig, »musikalisk målning» (1828), Elfvenspiel (»Elflek»), »tonmålning» (1841), Bayaderen-Fest, »fantasistycke» (1842), Ernste und heitere Grillen (»Alvarsamma och glada infall»), »fantasistycke» (s. å.), Erinner-ung an die norwegischen Alpen (»Minnen af norska fjällen»), »tonbild» (s. å.) och Wettlauf, »Etüde» (s. å.) m. m. Förkomna: »Variationer öfver 'Folksången Götherna fordomdags drucko 492