BIÖRN, E. (1866—68, utg. 1880 under namn av Roma) framfördes av Pasdeloup 18'69 och väckte anklang; samma var förhållandet med uvertyren till Sardous Patrie (Paris 1874). Mindre lycka gjorde Petite suite (uppförd under Colonne 1873) och den utsökta musiken till Daudets skådespel L’Arlésienne (1872), ett av hans främsta verk, ur vilket han själv sammanställde två sviter för konsertbruk. Bizets egentliga genombrott som erkänd tonsättare kom först sedan Carmen begynt sitt segertåg utanför Frankrike. Men då var dess skapare redan död. Bizets tonsättargärning tillhör helt teatern: utanför denna blir hans musik lätt torr och färglös. Först med det krav på miljöskildring — av Bizet kallad »lokalfärg» — som teatern uppställer, får hans skapande fantasi sitt rätta underlag, och till fullt uttryck för sin personlighet når han främst i scenverkens rent miljöbundna partier. I övrigt har han lånat drag av Gounod (lyriska), Verdi (rytmiska) och David (koloristiska), vartill komma impulser från Wagner och först och sist från operetten, vars stil Bizet behärskade till fulländning. En bestickande melodik, raffinerad harmonik, suggestiv rytm, ofta byggd på upprepningar, och främst en säregen, mästerligt behandlad orkester utmärka den bi-zetska musiken, allt sammanhållet och adlat av en hälsosam koncentration tillika med en genomskinlig klarhet i fakturen. Scenisk musik: Operorna Don Procopio (1859; Monte Carlo 1906), Les pècheurs de perles (1863; Paris s. å., Pärlfiskarne, Sthlm 1913), La jolie filte de Perth (1867; Paris s. å.), Djamileh (1872; Paris s. å.; Sthlm 1889), Carmen (1875; Paris s. å., Sthlm 1878); operetterna La pré-tresse (1854) och Le docteur Miracle (1857; Paris s. å.); scenmusik till Daudets skådespel L’Arlésienne (1872; Paris s. å.; Flickan från Ar-les, Sthlm 1891). Verk för orkester: Roma, symfonisk svit (1866 —68); Marche funèbre (1868); Petite suite d’or-chestre (1872; en orkesterbearb. av 4 stycken ur Jeux d’enfants); Patrie ((1873); Symfoni C-dur. Verk för kör och orkester: Kantaterna David (1856) och Clovis et Clothilde (1857); Vasco da Gama, symfoniskt ode (1859). Pianoverk: La chasse fantastique (1865), Les chants du Rhin (1865), Trois esquisses (1866), Marine (1868), Premier nocturne (1868), Variations cromatiques (1868); Jeux d’enfants (1872; för piano fyra händer), etc. — Härtill komma körer a cappella, sånger m. m. Georges Bizet. Litt.: E. Galabert, G. B. (1877); C. Pigot, B. et son oeuvre (1886; T925- med verkfört.); C. Bellaigue, B. (1891); A. Weissman, B. (1907); H. Gauthier-Villars, B. Biographie critique (1912; med bibliogr. och verkfört.); R. Brancour, La vie et 1’oeuvre de G. B. (1913); P. Landormy, B. (1924; 21929); J. Rabe, G. B. (1925); D. C. Parker, G. B. His life and works (1926); E. Is-tel, B. und Carmen (1927); J. Tiersot, B. and Spanish music (i MQ 1927); M. Delmas, G. B. (1930); R. Laparra, B. et 1’Espagne (1934); M. Cooper, G. B. (1938; med bibliogr.); W. Dean, Carmen. An attempt at a true evaluation (i MR 1946); dens., An unfinished opera by Bizet (i ML 1947). — B:s brev utg. 1907; en ny samling, Lettres å un ami, 1865—72, utkom 1909, red. av Galabert. G. P. Biörn, Emil, amerikansk kördirigent av norsk börd (1864—1935). B., som fick sin utbildning vid MK i Oslo, utvandrade 1887 till USA, där han var dirigent för flera sångföreningar, bl. a. 1906—14 för Det norske sangerforbund i Amerika. H- K. 513 17. Musik. I 514