BITREKLANG Biwa. Bitreklang, enl. äldre terminologi i harmoniläran alla treklanger utom de på skalans första, fjärde och femte toner, de s. k. huvudtreklangerna. Den nyare funktions-läran betraktar dessa treklanger som ställföreträdande för de tre huvudfunktionerna (enl. H. Riemann »sken-konsonanser» med funktion av parallell- el. ledtonsväxlingsklang). Den »förminskade» bitreklangen på sjunde tonen i dur och andra tonen i moll betraktas enl. funktionsläran icke som en treklang utan som ett utsnitt ur ett septim- el. nonackord med dominantisk el. subdominantisk funktion, beroende på det musikaliska sammanhanget. Jämförande art.: Funktionslära. I. B-n Bhtter, Carl Hermann, tysk musikskriftställare (1813—85), preussisk finansminister 1879—82. B:s smärre saml. skrifter utkommo 1885. Skrifter: J. S. Bach (2 bd, 1865; 4 bd, 21881; eng. uppl. 1873), C. Ph. E. und W. Friedemann Bach und der en Brüder (2 bd, 1868), Beiträge zur Geschichte des Oratoriums (1872), Studie zum Stabat Mater (1883), Die Reform der Oper durch Gluck und Wagner (1884) o. a. B. A. BFttner [-nar], Carl, nutida tysk cembalist, lärare i cembalo och klavikord i Berlin, där han också gjort sig ett namn genom sina uppskattade Abendmusiken och kammarkonserter med verk från barockepoken. B. har även ofta framträtt i radio, ägnat sig åt musikskriftställeri samt utg. äldre musik. B- P. Bhttncr [-nar], Julius, tysk tonsättare (1874—1939), dr jur. B. var till 1920 verksam som jurist i Wien och 1920—23 i justitieministeriet men ägnade sig sedan uteslutande åt musik. Han har ton-satt ett flertal operor till egna texter, där det folkligt-romantiska är starkt framträdande. Verk: Operorna Die rote Gret (1907), Der Bergsee (1911), Der Abenteurer (1912), Das höl-lisch Gold (1916) och operetterna Die silberne Tänzerin (1924), Général d’amour (1926) samt scenmusik till Der liebe Augustin (1917); symfoni f-moll; en mässa; stråkkvartetter i A-dur och Ess-dur, violoncellsonat; sånger m. m. Litt.: R. Specht, J. B. Eine Studie (1921). Å. L-y Biwa, japansk luta med kort hals och fyra strängar, som spelas med ett plek-tron av trä, kallat batsi. Instrumentet, som skall ha införts från Kina år 935, höi’ även etymologiskt samman med det kinesiska pi-pa och användes som ackompanjemanginstrument vid de gamla kärleks- och krigssångerna. D-F. Bizet [-zä'], Georges (eg. A1 e x-andre César Léopold), fransk tonsättare (f. 1838 25/i0 i Paris, d. 1875 3/ö i Bougival vid Paris), framstår som en av den franska musikens ursprungligaste begåvningar under 1800-talet och den egentliga fulländaren av opéra-comiquen. Hans huvudverk, operan Carmen, har nått en popularitet över hela den musikaliska världen, som kommit få operaverk till del. Bizet blev också en betydelsefull utgångspunkt för senare omda-ningsförsök på operans fält, bl. a. för verismen. Bizet fick sin första musikundervisning i hemmet och inskrevs redan 1848 vid MK i Paris, där han var elev av A. Marmontel (piano), Benoist (orgel) samt P. Zimmermann och F. Halévy (komposition). Efter en lysande karriär fick han 1857 Rompriset, varpå följde de obligatoriska åren i Italien. Bizets tid efter hemkomsten (1860) delades mellan rastlöst skapande och omsorgen om det dagliga brödet, som han förvärvade genom att giva lektioner och utföra arrangemang åt förläggare. Med sina sceniska verk hade Bizet under sin livstid endast måttliga framgångar. Trots att både Les pècheurs de perles (Paris 1863) och Djamileh (Paris 1872) vandra kända vägar med inslag av exotik efter F. Davids mönster, rönte de föga anklang hos publiken; samma var förhållandet med La jolie fille de Perth (Paris 1867). Att Carmen (Paris 1875) föll igenom är kanske mindre märkligt: detta verk, slutstenen i opéra-comiquens byggnad, syftade dock genom utvidgning av form och innehåll långt utöver de gränser, man vant sig finna i ett arbete inom denna genre. I Carmen med dess rent musikdramatiska accenter gav Bizet i själva verket klaven för en kommande utveckling inom operans historia. Framgångsrikare var däremot hans konsertmu-sik. Den symfoniska sviten Souvenirs de Rome 511 512