BLÅHA-MIKES och studerade musikteori för Gomnaes och Borghild Holmsen. Sedan 1911 har han innehaft statsstipendium för insamling och granskning av norsk folkmusik, och utom artiklar i detta ämne har han även utg. biogr. Ola Mo-safinn (1922) samt saml. Norske slåttar (5 h., 1907—11) och Gamle slåttar (3 h., 1917—29). H. K. Björndansen, nordisk folkdans av okänt ursprung, mestadels utförd av manliga deltagare. Dansen, som är mycket egenartad, följer huvudsakligen två typ-schemata. I den ena gå deltagarna i en cirkel och vifta med händerna för att på en bestämd takt kasta sig i valvstupstående med händer och fötter i golvet och i takt med musiken guppa i ring. En annan typ utföres av två dansande, som stå uppställda mot varandra, varefter de huka sig framåt och gripa om varandra, så att bilden av en fyrfota varelse uppstår. I denna ställning flytta de sig sedan efter musiken. M.R-g Björneborgarnas marsch, Finska arméns paradmarsch, vars tradition i Finland är känd åtminstone från slutet av 1700-talet. Den fick sitt nuvarande namn i samband med att K. Greve arr. och upptog den som Åbo skarpskyttebataljons paradmarsch omkr. 1850. Text skrevs 1858 av Topelius, men med Runebergs text (Söner av ett folk, som blött) och i arr. av Pacius sjöngs marschen ffg. av studenterna i Kajsaniemi i maj 1860, och sedan dess tillhör den Finlands nationalsånger. Själva melodin anses härstamma från en fransk kontradans eller marsch, som även använts av Bellman i Fredmans epistel nr 51 (Movitz blåste en konsert). Enl. H. Klemettis forskningar skulle den finländska marschen slutgiltigt ha komponerats av C. F. Kress (1767 —1812), som var kapellmästare vid änkedrottningens regemente på Sveaborg, och då kallades den Marche de Buonaparte en Egypte. Litt.: E. Lagus, Björneborgarnes marsch (i Svenska litteratursällskapets skrifter 62, 1904). A.F. Björnson, Bergljot, ->Ibsen, Bergljot. Bla'cher [-chor], Boris, tysk tonsättare av baltisk börd (f. 1903 19/i). Utbildad i komposition för F. E. Koch (Berlin) och i musikvetenskap vid univ. i Berlin, har B. verkat som kompositions-lärare vid MK i Dresden. Hans tonsättningar, främst orkesterverk, äro färgrika och lättflytande och ha stundom lånat drag av baltisk folkton. Ett visst uppseende väckte hans opera Fürstin Tara-kanowa (Wuppertal, 1941). Scenisk musik: Operorna Die Flut (1947) och Die Nachtschwalbe (Leipzig 1948); baletterna Fest im Süden (1937) och Harlekinade (1938). Verk för orkester: Orchester-Capriccio, (1935); 3 estnische Tänze (1937); Konzertante Musik op. 10 (1937); Divertimento für Blasorchester op. 7 (1937); Symfoni op. 12 (1939); Hamlet op. 17, symfonisk dikt, Orchester-Variationen op. 26 o. a.; oratoriet Der Grossinquisitor (1947). Litt.: J. Rufer, B. B. — Porträt eines Komponisten (i SchwM 1948). G.P. Black [bläkk], Frank, amerikansk dirigent (f. 189 4 28/n). B. studerade musikteori i Philadelphia och piano för Joseffy i New York och verkade en tid som ledare och ackompanjatör åt sångkvartetten The Revellers. Han var musikledare vid Brunswick Record Corporation 1925—32 och konstnärlig ledare och dirigent vid National Broadcasting Co. i New York. M.E. Black-bottom [bläkk-bottam], eng., eg. svart gyttja, negroid amerikansk sällskapsdans i 4/4-takt och synkoperad rytm, samtidig med charleston och av lika kort livslängd (omkr. 1926—27). Den dansades med tunga, groteska rörelser ungefär som om fotterna förflyttats i gyttja; därav enligt en teori dess namn. K. R-n Blaeserk vinte tten, dansk kammarmusikensemble, gr. 1921 i Köpenhamn och verksam till Oxenvads och Sörensens död 1944. B. bestod av följande medlemmar ur Det kgl. Kapel: flöjtisten H. G. Jespersen (urspr. P. Hagemann), oboisten S. C. Felumb, klarinettisten A. Oxenvad, fagottisten K. Lassen och hornisten H. Sörensen. Ensemblen har betytt mycket i danskt musikliv och även uppträtt i utlandet. I Sverige har den konserterat i Lund 1931. Sch. Blåha-Mikes [bla'ha-mi'kej], Zåboj, tjeckisk tonsättare (f. 188 7 22/n). B., som varit elev av Novåk, är verksam i Prag som lärare och musikskriftställare. I sin tonkonst, främst sånger och körverk, är han lyriskt betonad. Han har dessutom skrivit två orkestersviter, melodramen Tagore (med orkester) och pianostycken. G. M. 525 526