BLAHOSLAV BhVhoslav [-aff], Jan (Johannes), tjeckisk musikteoretiker (1523—71), urspr. diakon i Bunzlau, Böhmen, och senare biskop i Böhmiska brödraförsam-lingen. B. utgav 1558 Musica (nyutgåva av O. Ho-stinsky 1896), det första musikteoretiska arbetet på tjeckiska, företrädesvis behandlande pro-sodi och rytmik. Är 1561 publicerades ett av B. tills, m. J. Czerny red. cantionale för de böhmiska bröderna, Pisné chval Bozskych, omfattande 744 sånger, av vilka ett flertal av honom själv författade ännu äro i bruk. B. A. (de) Blainville [blärjvi'1], Charles Henri, fransk violoncellist och musikteoretiker (omkr. 1711—omkr. 1769). B. framlade i studien Essai sur une troisième mode (1751) teorier om ett »nytt» tonarts-släkte mellan dur och moll, som han kallade »mode Hellénique», men som i verkligheten överensstämde med den gamla frygiska kyrkotonarten. B. komponerade kantater och sinfonier — varav en enligt det »nya» systemet väckte stort uppseende — m. m. samt arr. Tartinis sonater som concerti grossi. Skrifter: L’harmonie théorico-pratique (1746), L’esprit de Vart musical (1754), Histoire géné-rale, critique et philologique de la musique (1767) m. m. S. W. Blaise [blä/z], A d o 1 p h e, fransk musiker (d. 1772), från 1737 anställd som fagottist vid Comédie Italienne i Paris. B. satte eller arr. musiken till flera av Favarts sångspel (Ninette ä la cour, 1755, Isabelle et Gertrude, 1759, Anette et Lu-bin, 1762), skrev balettmusik m. m. E. S-m Blanc, Giuseppe, italiensk tonsättare (f. 1880 11/4; enl. annan uppgift 1886). B., vilken skrivit operetter o. a. sceniska verk samt dansmusik, är mest känd som kompositör av den tidigare officiella fascisthymnen Giovinezza. G. T. Blancafort de Rosello [råsehå'], Manuel, spansk tonsättare (f. 1897). B:s tonkonst har påverkats av modern fransk och rysk musik och visar även inslag av katalansk folkton. Verk: Mati de festa a Puiggracios, symfonisk dikt (1929), Cami de Siena för orkester (1928); El rapte de les Sabines för kör och orkester; för piano: Chants intimes (1924), Camins (1924), Pastorale en sol (1926), sonat (1930), m. fl.; sånger m. m. F. H. T. Blandad kör ->Kör, Blangini [-dgi/ni], Giuseppe Marco Maria F e 1 i c e, italiensk sångare, tenor, tonsättare och sångpedagog (1781—1841), kom 1799 till Paris, där han hastigt blev en eftersökt pedagog och vann stor uppskattning för sina eleganta romanser. B. blev framför andra hovets och den förnäma världens sånglärare; hovkapellmästare 1806, kungl. överintendent för musiken, hovkompositör och prof, vid MK i Paris 1814. År 1830 fråntogos honom hans officiella befattningar. Litt.: F. Blangini, Souvenirs de F. B. (själv-biogr. utg. av M. de Villemarest 1834); P. Losch, F. B., König Jérömes Generalmusikdirektor (1914). Å. V. Bla'nkenburg [-bork], Herman Lud-wig, tysk militärmusiker (f. 1876 14/n), känd som produktiv marschkompositör (över 1 000 marscher), bland vilka kunna nämnas Abschied der Gladiatoren, Ernst-August-Marsch, Klar zum Gefecht m. fl. Å. L-y Bla'nke"nburg [-bork], Walter, tysk kyrkomusiker (f. 1903 31 /7), studerade teologi och musikvetenskap och har från 1930 verkat som prästman och i kyrkomusikens tjänst. Han utgav 1932—33 tid-skr. Collegium musicum och från sistnämnda år till 1943 Zeitschrift jür Haus-musik. Skrifter: Uppsatser i tidskr. Musik und Kir-che såsom: Heinrich Schütz und der protestan-tische Choral (1935) och Die deutsche Lied-passion (1937); J. S. Bach und die Aufklärung (1939), o. a. F. H. T. BIa'nter, Ma t ve j, rysk tonsättare (f. 1903 10/2), elev i harmonilära av Conus i Moskva. B. skrev ett stort antal vitt kända sånger i populär stil från revolutionens och andra världskrigets epok. M. S. Bias de Castro [ka'strå], Juan, spansk tonsättare (omkr. 1560—1631), av samtida såsom Lope de Vega och Tirso da Molina högt skattad kompositör, vars verk på kungl. befallning samlades för att tjäna framtiden som förebild. 527 528