VON BORCK dansös (1872—1949). B. kom redan som barn till Det kgl. Teaters Balettskole och gjorde sig tidigt bemärkt genom sin ypperliga dans, senare också genom virtuos teknik. Hon blev premiärdansös 1895 och var till sin avgång 1918 balettens ledande kvinnliga kraft, fortsatte därefter sin verksamhet som lärare vid dess barnskola och fick på 1930-talet stor betydelse vid nyinstuderingen av Bournonvillerepertoa-ren, vars tradition hon bevarat. B. påbörjade även en uppteckning av de klassiska Bournonville-baletterna. Sv.Kr.-J. von Borck [bårk], Edmund, tysk tonsättare (1906—44), dirigent vid operan i Frankfurt a. M. från 1930 och därefter i Berlin, där han även var lärare i musikteori och komposition vid Städtisches Konservatorium. B. studerade vid MH i Berlin samt musikvetenskap vid univ. där och i Breslau. Verk: Operan Napoleon (1942); en pianokonsert (1940) o. a. orkesterverk; Ländliche Kantate för kör och stråkorkester; kammar- och pianomusik samt sånger. F. H. T. Bordeaux [bordå:'], Frankrikes fjärde stad (omkr. 260 000 inv. 1945) och ett av dess viktigaste industricentra. B. har som huvudort i departementet Gironde särskilt under innevarande sekel utvecklat ett rikt musikliv. De viktigaste musikinstitutionerna äro Le Grand Théåtre (gr. 1780), som ger såväl operasom operettföreställningar, L’Orchestre Phil-harmonique, Société de S:te Cécile samt Con-servatoire Municipal de Musique et de Décla-mation (gr. av Société de S:te Cécile 1852, kommunaliserat 1920) och Schola Cantorum, vilka likt motsvarande läroanstalter i Paris även ge konserter. K. R-n Bordes [bo:rd], Charles, fransk musikorganisatör, dirigent och tonsättare (1863—1909), från 1890 anställd som kapellmästare i S:t Gervais i Paris, där han även 1892 grundade Association des Chanteurs de S:t Gervais, som framgångsrikt odlade äldre kyrkomusik. B., som fått sin utbildning hos C. Franck, verkade dessutom från 1894 som lärare vid den av honom själv stiftade Schola Cantorum, redigerade den viktiga tidskr. La tribune de S:t Gervais samt utgav äldre kyrkomusik och baskiska folkvisor. Verk: Operan Les trois vagues (ofullbordad); 579 Errege Jan (uvertyr till ett baskiskt drama), Danses béarnaises (1887), Suite basque för flöjt och stråkar (1886), Rapsodie basque för piano och orkester (1888), Divertissement för trumpet och orkester m. fl. orkesterverk; körer a cap.; pianostycken och sånger. Litt.: P. Dukas, C. B. och G. Samazeuilh, Un drame basque de C. B. (i RM 1923/24; med verkfört.); F. P. Alibert, C. B. å Maguelonne (1926); R. de Castéra, La fondation de la Schola Cantorum (1927). B. A. Bordogni [bordo^i], Giovanni Marco, italiensk sångare, tenor, och pedagog (1789 —1856), efter studier för S. Mayr engagerad vid Théåtre des Italiens i Paris 1819— 33 och en av dess främsta artister. Från 1820 verkade han som sånglärare vid MK i Paris. Hans vokaliser äro alltjämt uppskattade studieverk. G. P. Bordo'ni, Faustina, ->Hasse. Bordu'n (fr. bourdon, it. bordone, sp. bordon). 1. Sträng på gripbrädsinstru-ment, som går vid sidan av gripbrädet och som inte kan förkortas. Ordets etymologi är omdebatterad av både musikhistoriker och filologer, men med tanke på de långa, stavliknande baspiporna hos orgeln har man sedan gammalt sammanställt ordet med it. bordone, pilgrimsstav, och då fr. b o u r d o n även betyder humla, har man också satt ordets betydelse i musiken i samband med humlans surr. Den svenska termen »brumstämma», som stundom begagnas i detta sammanhang, stöder också denna härlednings-teori. Man har emellertid på senare tid också sökt hänföra b. till fr. bor d, kant, rand, sida, eftersom bordunsträngarna ofta gå på sidan om gripbrädet, så hos en del äldre stråkinstrument, t. ex. teorben och viellen. Från stränginstrumenten skulle benämningen därefter ha övergått till säckpipans analogt använda b. D. F. 2. I orgeln en täckt stämma av följande men-sur: medelvid genomskärning, brett labium med hög uppskärning och stor lufttillförsel. Det vanligaste läget är 16'- och 8'-tonhöjd. Klangen är dov och fyllig. B. W. Bore'nius, Henrik Gustaf, finländsk tonsättare (1840—1909), jurist, från 1902 president i Vasa hovrätt. B. skrev en del körsånger, av vilka Erinran och Nylän-ningarnes marsch äro allmänt kända i Finland. G. D. Borg, Alfred Oscar Johannesen, norsk tonsättare och dirigent (1851—1931). B., som 1872 avlade militärmusikdir.-ex. vid MK i Stockholm, var 1873—1928 instruktör för och från 1899 musiklöjtnant vid 1. Akershusiske infanteribrigades 580