ÉRAHMS Johannes Brahms. Omkr. 1853. djup och efter allt att döma även besvarad böjelse. Väl var han flera gånger förälskad, bl. a. i den själfulla, varmblodiga professorsdottem från Göttingen, Agathe von Siebold, och senare i Schumanns dotter Julie, men hans läggning var enstöringens, och han förmådde icke taga steget fullt ut och för livet binda sig vid någon kvinna. När Clara Schumann på våren 1896 gick ur tiden, var även Brahms, medvetet eller omedvetet, färdig med livet, och det är icke en händelse att hans sista, kanske monumentalaste sånger, de Vier ernste Gesänge op. 121 från 1896, avslutas med förtoningen av Pauli sköna kärlekshymn ur första brevet till korintierna. När Clara Schumann 1857 lämnade Düsseldorf för att slå sig ned i Berlin, bröt också Brahms upp. Närmast ställde han kosan till Detmold, där han vid det lilla lippeska furstehovet vann anställning som pianist och musikledare. Såväl materiellt som själsligt blev vistelsen i den lilla staden vid Teutoburgerwald av stor betydelse för tonsättaren: de rika musikaliska intrycken samlades och togo form under vandringar i de vackra omgivningarna. Liksom för Beethoven var naturen också för Brahms en aldrig sinande källa till inspiration och rekreation. Under denna tid glider Brahms’ skapande in i en ny fas: de svåra själsliga kriserna från düsseldorftiden, som även verkade hämmande på hans kompositionsverksamhet, övervunnos, och hans ursunda natur skapade åter den andliga jämvikt, som är ett av karaktärsdragen i Brahms’ konstnärsprofil. Väl betydde den plötsliga brytningen med Agathe von Siebold, som inföll under denna tid, ett smärtsamt slag, men sin själsliga balans lyckades han denna gång behålla. Inspirerande verkade även samvaron med körledaren i Göttingen, J. O. Grimm, som värvat en talrik skara anhängare för Brahms’ konst i universitetsstaden. Är 1859 var tonsättaren tillbaka i födelsestaden Hamburg, där han upplevde sannskyldiga triumfer och grundade en damkör, för vilken han komponerade verk i folkvisestil och kyrkliga a-cappellasånger. Genom en tillfällighet publicerades 1860 av Brahms och Joachim jämte två andra musiker ett upprop som svar på en alltför självmedveten proklamation av den »nytyska» riktningen, vilken påstod sig ha »lagt under sig» hela Nordtyskland. Den brahms-joachimska protesten häremot var avsedd att undertecknas av ett stort antal musiker, men den offentliggjordes för tidigt, varför de mäktiga wagneria-nerna vände hela sin vrede mot Brahms, som de ansågo som motpartiets ledare. Att detta skadade tonsättaren i mångas ögon var givet; bl. a. ställde sig von Bülow tills vidare avvisande till den brahmska saken. En viss kompensation erhöll han dock därigenom, att F. Simrock, ledaren för förlagshuset Simrock i Bonn, med klarsyn och förståelse trädde in för hans kompositioner, som hädanefter utkommo på denna officin. För att mer ostört kunna ägna sig åt sin produktion drog Brahms sig 1861 tillbaka till den idylliska staden Hamm vid Hamburg, där han ägnade sig intensivt åt tonsättning och fördjupade humanistiska studier. Men länge förblev han icke i de lugna förhållandena i den nordtyska småstaden. I september 1862 styrde han åter färden mot söder, denna gång till Wien, för att i den »klassiska musikens» högborg söka vinna förståelse för sin konst. Liksom under Beethovens tid var Wien alltjämt misstroget mot främlingar, och Brahms hade till en början inga planer på att bosätta sig där för framtiden. Förhållandena gestaltade sig emellertid annorlunda, och så småningom blev tonsättaren bofast i staden, om än med avbrott för många och täta konsertresor. Med Brahms’ ankomst till Wien voro de egentliga vandringsåren till ända. De intensiva självstudiernas tid var förbi, och hans konst inträdde i sitt fulla mästerskap. I Wien stodo honom även utomordentliga möjligheter till buds för framföranden av hans verk. Vid sidan av de 1841 grundade filharmoniska konserterna med Hofopers orkester och det ansedda Gesell-schaft der Musikfreunde av 1812, som dels gav orkesterkonserter, dels i förening med en 1859 bildad Singverein också framförde körverk, 615 616