Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Brahms, Johannes
- Brahms’ släkt och liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÉRAHMS
Johannes Brahms.
Omkr. 1853.
djup och efter allt att döma även besvarad
böjelse. Väl var han flera gånger förälskad, bl. a.
i den själfulla, varmblodiga professorsdottem
från Göttingen, Agathe von Siebold, och
senare i Schumanns dotter Julie, men hans
läggning var enstöringens, och han förmådde icke
taga steget fullt ut och för livet binda sig vid
någon kvinna. När Clara Schumann på våren
1896 gick ur tiden, var även Brahms, medvetet
eller omedvetet, färdig med livet, och det är
icke en händelse att hans sista, kanske
monumentalaste sånger, de Vier ernste Gesänge op.
121 från 1896, avslutas med förtoningen av
Pauli sköna kärlekshymn ur första brevet till
korintierna.
När Clara Schumann 1857 lämnade Düsseldorf
för att slå sig ned i Berlin, bröt också Brahms
upp. Närmast ställde han kosan till Detmold,
där han vid det lilla lippeska furstehovet vann
anställning som pianist och musikledare. Såväl
materiellt som själsligt blev vistelsen i den lilla
staden vid Teutoburgerwald av stor betydelse
för tonsättaren: de rika musikaliska intrycken
samlades och togo form under vandringar i de
vackra omgivningarna. Liksom för Beethoven
var naturen också för Brahms en aldrig
sinande källa till inspiration och rekreation.
Under denna tid glider Brahms’ skapande in
i en ny fas: de svåra själsliga kriserna från
düsseldorftiden, som även verkade hämmande
på hans kompositionsverksamhet, övervunnos,
och hans ursunda natur skapade åter den
andliga jämvikt, som är ett av karaktärsdragen i
Brahms’ konstnärsprofil. Väl betydde den
plötsliga brytningen med Agathe von Siebold, som
inföll under denna tid, ett smärtsamt slag, men
sin själsliga balans lyckades han denna gång
behålla. Inspirerande verkade även samvaron
med körledaren i Göttingen, J. O. Grimm, som
värvat en talrik skara anhängare för Brahms’
konst i universitetsstaden. Är 1859 var
tonsättaren tillbaka i födelsestaden Hamburg, där han
upplevde sannskyldiga triumfer och grundade
en damkör, för vilken han komponerade verk
i folkvisestil och kyrkliga a-cappellasånger.
Genom en tillfällighet publicerades 1860 av
Brahms och Joachim jämte två andra musiker
ett upprop som svar på en alltför
självmedveten proklamation av den »nytyska»
riktningen, vilken påstod sig ha »lagt under sig»
hela Nordtyskland. Den brahms-joachimska
protesten häremot var avsedd att undertecknas
av ett stort antal musiker, men den
offentliggjordes för tidigt, varför de mäktiga
wagneria-nerna vände hela sin vrede mot Brahms, som
de ansågo som motpartiets ledare. Att detta
skadade tonsättaren i mångas ögon var givet;
bl. a. ställde sig von Bülow tills vidare
avvisande till den brahmska saken. En viss
kompensation erhöll han dock därigenom, att F.
Simrock, ledaren för förlagshuset Simrock i
Bonn, med klarsyn och förståelse trädde in för
hans kompositioner, som hädanefter utkommo
på denna officin.
För att mer ostört kunna ägna sig åt sin
produktion drog Brahms sig 1861 tillbaka till
den idylliska staden Hamm vid Hamburg, där
han ägnade sig intensivt åt tonsättning och
fördjupade humanistiska studier. Men länge
förblev han icke i de lugna förhållandena i den
nordtyska småstaden. I september 1862 styrde
han åter färden mot söder, denna gång till
Wien, för att i den »klassiska musikens»
högborg söka vinna förståelse för sin konst.
Liksom under Beethovens tid var Wien alltjämt
misstroget mot främlingar, och Brahms hade
till en början inga planer på att bosätta sig
där för framtiden. Förhållandena gestaltade
sig emellertid annorlunda, och så småningom
blev tonsättaren bofast i staden, om än med
avbrott för många och täta konsertresor.
Med Brahms’ ankomst till Wien voro de
egentliga vandringsåren till ända. De intensiva
självstudiernas tid var förbi, och hans konst
inträdde i sitt fulla mästerskap. I Wien stodo
honom även utomordentliga möjligheter till
buds för framföranden av hans verk. Vid sidan
av de 1841 grundade filharmoniska konserterna
med Hofopers orkester och det ansedda
Gesell-schaft der Musikfreunde av 1812, som dels gav
orkesterkonserter, dels i förening med en 1859
bildad Singverein också framförde körverk,
615
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 30 17:52:55 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sohlmans/1-1/0336.html