BRAHMS verkade den nystartade Singakademie under F. Stegmeyer, och kammarmusiken hade i J. Hellmesberger d. ä. och dennes kvartett en nitisk främjare. Under sina första år i Wien synes Brahms ha bemödat sig om att erhålla en fast anställning, helst som kör- eller orkesterledare. Främst hade han därvid blickarna riktade mot sin hemstad, och ännu så sent som 1876 närde han fåfänga förhoppningar om att där vinna anställning som ledare för de filharmoniska konserterna. Han måste emellertid se sig förbigången av mindre andar, och bitterheten över Hamburgs likgiltighet mot sin store son utplånades först 1889, då hedersborgarskap förlänades honom därstädes. Av officiella tjänster innehade Brahms endast två, dels som dirigent för Singakademie 1863—64 och dels som ledare av de inom Gesellschaft der Musik -freunde anordnade symfonikonsertema 1872— 74. Väl erbjödos honom flerfaldiga gånger lockande anställningar, bl. a. som Thomas-kantor 1879 och dirigent i Köln 1884, men Brahms lät sig icke övertalas att uppgiva sin tillvaro som fri skapande konstnär. Hans växande berömmelse landet runt och därigenom gynnsamma ekonomiska ställning gjorde, att han icke för sitt uppehälles skull behövde ställa sina krafter i andras tjänst. De svåra besvikelserna under 1860-talets fåfänga ansträngningar att vinna fast fot som kapellmästare avskräckte honom även från vidare försök i den vägen. Från 1870-talet rönte han flera bevis på uppskattning från skilda håll: 1874 kallades han till hedersledamot av den preussiska Akademie der Künste, 1876 sökte univ. i Cambridge förgäves kalla honom till hedersdoktor, medan han däremot mottog denna värdighet från univ. i Breslau 1879. Brahms’ yttre levnad förflöt de sista 25 åren i tämligen lugna banor. Mellan de ofta förekommande konsertresorna arbetade tonsättaren träget, huvudsakligen om förmiddagarna, medan aftnarna tillbragtes bland den krets av vänner och beundrare, som han förvärvat i Wien, och dit bl. a. pianisten J. Epstein, violinisten J. Hellmesberger, skriftställarna G. Not-tebohm och E. Hanslick, kirurgen T. Billroth, fru Elisabeth von Herzogenberg, kapellmästarna H. Levi och von Bülow räknades. Om somrarna drog Brahms till Alperna, där särskilt Pörtschach vid Wörther See och Hcfstetten vid Thuner See blevo betydelsefulla platser för hans inspiration, stundom utbytta mot någon idyllisk småstad utanför Wien. Även fångades hans fantasi starkt av Italien, dit han företog icke mindre än nio resor, den sista 1893. Omkring år 1890 började Brahms’ järnhälsa att vackla och detta i förening med en avtagande skaparkraft gjorde att tonsättaren alltmer kände sig förtrogen med tanken på döden. En efter en av hans vänner gingo ur tiden och hans ständiga ensamhetskänsla 617 Brahms på väg till sitt stamlokus »Zum Roten Igel». Silhuett av O. Böhler. blev allt starkare. Efter Clara Schumanns begravning 1896 hade han begivit sig till Bad Ischl i Salzkammergut, där han ofta till-bragt somrarna. Här visade sig de första tecknen på leverkräfta i en häftig gulsot, som på kort tid bröt ned hans fysik och krafter. Den 26 mars 1897 lades han på sjuksängen och den 3 april slöt Brahms sina ögon för alltid. Under deltagande från hela Tyskland och Österrike fördes han den 6 april till graven på den traditionsrika Wiener Zentralfriedhof, där tidigare Beethoven och Schubert funnit sina sista viloläger. Brahms’ kompositioner. Bland de stora klassiska tonsättarna är Brahms den som grundar sin berömmelse på det minsta antalet verk. Hans ställning till sitt eget skapande var, som ovan antytts, ytterst kritisk, och endast efter minutiösa granskningar och otaliga omprövningar kunde han förmå sig att slutligen publicera sina arbeten. Som exempel på hur strängt han förfor härvidlag behöver man endast hänvisa till 618