BRAHMS sista satsen. Trots enstaka svårmodiga moment, t. ex. den långsamma satsens sorgmarsch-artade mellandel, råder en klassisk balans och enhetlighet genom hela sonaten, som är utarbetad med stor detaljkonst och med sedvanlig knapphet i formen. Ännu mer fulländad är A-dursonaten op. 100 (1886). Den utströmmar en betagande lyckokänsla och bäres upp av de ljusaste naturstämningar, Brahms någonsin fångat i toner. Tematiken ansluter sig till romansen Meine Liebe ist grün ur op. 63, och dess stämningsvärld genomsyrar alla satserna. Det motiviska arbetet visar slående paralleller till G-dursonaten och ger Brahms’ konst från dess kanske vackraste sida. Den tredje violinsonaten (d-moll, op. 108, 1886—88) talar det kärvare språk, som hör hemma i den sista perioden. I anläggning står den F-dursymfonin nära: dess lidelsemättade, dramatiskt laddade spänning stegras genom satserna — med lyrisk vilopunkt i det sköna adagiot — för att nå sin utlösning först i finalen. Dess hållning är emellertid mer inåtvänt dämpad, trots alla patetiska drag, och sålunda typisk för de sista kompositionernas stil. Med de två violoncellsonaterna har Brahms med klar blick för instrumentets egenart skapat utomordentligt välklingande och buren musik, om än verken förete skilda karaktärer. E-m oll sona t en op. 38 (1862—65) har övervägande elegisk-pastoral hållning och når sin höjdpunkt i den episkt balladmässiga första satsen. Verkets enhetliga struktur brytes av finalen, som här är en konstfull fuga. Gentemot detta verk framstår F-dursonaten op. 99 (1886) som mer patetisk och jäsande, samtidigt som solostämman här erhållit en virtuos läggning. I de båda sonaterna för klarinett och piano (f-moll resp. Ess-dur, op. 120:1-2, 1894) — i likhet med övriga verk för klarinett inspirerad av den ypperliga klarinettisten Richard Mühlfeld i Meiningen — har Brahms klarast dokumenterat sin djupa förståelse för detta instrument, som han ständigt avvinner nya drag. I enlighet med klarinettens karaktär anslå de båda sonaterna främst lyriskt-elegiska tongångar men innehålla även (framför allt f-mollsonaten) högpatetiska moment. Formellt arbetar Ess-dursonaten med fria variationer, medan f-mollsonaten uppvisar mer komplicerade satsbildningar. Klaververken. Bland Brahms’ arbeten för piano märkas främst 3 sonater, 5 variationsverk, 4 ballader, 1 scherzo och 30 pianostycken samt ett antal studiearbeten. Härtill komma kompositioner för piano 4 händer samt bearb. för 2 pianon. Kronologiskt fördela sig dessa kompositioner så, att de större verken tillhöra de tidigaste åren fram till 1860-talets mitt, medan de mindre formaten dominera tiden efter 1875. 641 Den brahmska klavermusiken är även såtillvida märklig, som den redan i de första verken framstår fullt och klart utbildad i sina väsentliga stildrag. Till dessa höra främst den fullständiga friheten från virtuosa självändamål: även de tekniskt mest krävande kompositionerna tjäna högre syften. Genom sitt ymniga användande av parallella ters-, sext- och oktavgångar och sin förkärlek för instrumentets lägre register avviker Brahms’ klaversats betydligt från föregångarnas. Karakteristiska drag i fakturen äro även det filigransartat genombrutna arbetet, liksom de originella klangverkningarna och kontrasterna, vilka synas övertagna från orkestern och den äldre vokalpoly-fonin. Slutligen ha hans pianokompositioner en påtaglig improvisatorisk karaktär, vida mera utpräglad än t. ex. hos Schumann. Med de tre pianosonaterna (C-dur, op. 1, fiss-moll, op. 2 och f-moll, op. 5, 1852— 53) inledes raden av Brahms’ utgivna tonsättningar. I en tid, som redan vänt sig från sonattypen, återknyter tonsättaren till klassiska former och ideal, om än i nordisk gestalt. Anläggningen är tämligen likformig i alla tre verken: episk bredd, kampfyllda genomföringar och tydliga anknytningar till folkvisans ballader. Inledningssatserna äro trotsigt stolta, patetiskt stormande tondikter, mot vilka kontrastera vekt svärmiska andantepartier, gestaltade som variationssatser över angivna eller beslöjade folkvisor; originellt kärva scherzi med lyriskt folkliga vilopunkter i triodelen och slutligen Sturm- und Drangartade finalsatser, där det fantasibetonade hotar att spränga sonatformens ram, äro likaledes gemensamma för samtliga sonater. Trots sitt ungdomliga överdåd äro de dock formellt mogna skapelser, där den tematiska enhetligheten bibehålies med fast hand: satsernas huvudtankar liksom växa fram ur varandra och undergå endast rytmiska förändringar. Mest avhängig av förebilder (Schumann) är fiss-mollsonaten, som även är den tidigaste; mest självständig och fullödig framstår f-mollsonaten, vars andante-sats räknas bland det yppersta Brahms skrivit för piano. Till sonaternas ämnessfär hör det schumannskt fantastiska och kärvt uppsluppna scherzot i ess-moll op. 4 (1853), där klaverfakturen och det logiskt enhetliga motivarbetet bestyrker den nära släktskapen. Betydelsefulla äro även Vier Balladen op. 10 (1854—56), vilka anslå nordiska tonfall, än storslaget dystra (nr 1), än svår modigt veka (nr 4). Stilistiskt förebådas här tonsättarens senare klaver lyrik i mindre format: den tredje balladen bär undertiteln »intermezzo». Det för Brahms så typiskt beslöjade dur-moll är redan här fullt utbildat. Nära denna motivkrets stå de båda rapsodierna op. 79 (h-moll resp, g-moll, 1878—80), vartill ansluta sig den trotsiga balladen i g-moll ur Klavierstücke op. 118 (1893) och den praktfulla r a p s o d in i 642 21. Musik. I