BRAHMS E s s - d u r, tillhörig sista samlingen Klavier-stücke op. 119 (1893). Samtliga ha balladkaraktär av kärv, manlig hållning. En viktig grupp utgöra Brahms’ variationer. Förebilderna voro här Beethoven och Schu-mann, och Brahms har upptagit den förres karaktärsvariationstyp med kontrastverkan mellan de olika delarna, medan Schumanns inflytande märkes huvudsakligen i melodik och harmonik. Ett spekulativt drag präglar stundom vissa variationer, främst de som återgå på äldre typer (imitation). De tidigare arbetena, de 16 variationerna över ett tema av Schumann (fiss-moll, op. 9, 1853) och de 11 variationerna över ett eget tema (D-dur, op. 21:1, 1854—61) återgå i stort sett på Schumann, men i huvudverket, de 25 variationerna över ett tema av Hän del (B-dur, op. 24, 1861), har tonsättaren skapat en syntes av barockens tonspråk och sin egen stil. Händelvariationerna bygga på stegringsprincipen: i stora vågor och med högsta konstfärdighet laddas spänningen upp för att kulminera i den magnifika slutfugan. De 27 variationerna över ett tema av Paganini op. 35, publicerade 1866, har tonsättaren själv betecknat som ett studieverk. Varje variation uttömmer ett klavertekniskt problem (triolvariationer, dubbelgreppvariatio-ner, oktavvariationer, polyrytmiska variationer etc.). Karaktären är övervägande kärv, monumental storhet med enstaka lyriska moment, anknytande till wienervalsens manér. Med de mindre verken för piano (från op. 76 och framåt) har Brahms skapat en intim kleinkunst av utsöktaste art. Deras stämnings-innehåll är mycket omfattande, men i ett avseende äro de alla lika: de äro »monologer», som Hanslick kallade dem, framsprungna som en personlig uppgörelse med det mest romantiska av alla instrument, klaveret. De följa kompositörens sedvanliga utvecklingslinje med knappare, intimare och mer världsfrämmande karaktär, ju senare de tillkommit. Deras titlar säga föga om styckenas verkliga innehåll: ett capriccio kan lika väl vara ett resignerat, allvarligt stycke som ett utbrott av grotesk humor. Den lyriska hållningen är emellertid genomgående. Det vackraste uttrycket för sin personlighet når Brahms i sina intermezzi, där hans lyriska, svärmiska natur givit pärlor av finaste poetiska halt. Hur Brahms förmår adla även de mest praktiska uppgifter visa hans 5 Studien (1869—79) och framför allt hans 51 übungen (1880), vilka uttömmande belysa hans inställning till kla-vertekniska problem. Mer än de lyriska pianostyckena ha de fyrhändiga pianoverken bidragit till tonsättarens popularitet i de vidaste kretsar. Främst äro i detta avseende att nämna hans Ungarische Tänze, utg. i 4 häften 1869—80, vilka åter ge bevis för tonsättarens sällsynta förmåga att sammansmälta autentisk folkmusik med sin personliga stil. Samma uppskattning hai’ kommit hans valser (op. 39, 1865) för piano 4 händer till del, vilka återge alla skiftningar i wienervalsens och ländlerns manér. Främst bland de fyrhändiga verken stå dock de tragiskt resignerade variationerna över ett tema av Schumann (Ess-dur, op. 23, 1861), som synas vara skrivna »för och om Schumann» (Niemann). Slutligen må endast nämnas Brahms’ fåtaliga verk för orgel, där de Elf Choralvorspiele op. 122 (1896) intaga främsta rummet. De utgöra slutstenen i tonsättarens alstring och äro samtidigt ett levande vittnesbörd om Brahms’ enastående inlevelse i äldre tiders kyrkomusika-liska instrumentalkonst. På samma gång äro de helt och fullt präglade av tonsättarens egenart, utstrålande ett inre liv av höghet och allvar, som ingen i modern tid förmått återge som han. Verk för orkester: Symfoni nr 1 c-moll op. 68 (1862—76; 1876; Sthlm 1887), Symfoni nr 2 D-dur op. 73 (1877; Sthlm 1879), Symfoni nr 3 F-dur op. 90 (1883; Sthlm 1885), Symfoni nr 4 e-moll op. 98 (1884—85; 1885; Sthlm 1891); 2 serenader: D-dur op. 11 (1857—60; 1859), A-dur op. 16 (1858—60; 1860); Variationen über ein Thema von Joseph Haydn op. 56a (1873); 2 uvertyrer: Akademische Festouvertüre op. 80 (1880; 1881) och Tragische Ouvertüre op. 81 (1880); 2 pianokonserter: d-moll op. 15 (1854—58; 1859) och B-dur op. 83 (1878—81; 1881); violinkonsert D-dur op. 77 (1878—79; 1879); konsert för violin och violoncell a-moll op. 102 (1887). Vokalmusik med orkester: Ave Maria op. 12 för damkör och orkester (1858), Begräbnisge-sang op. 13 för blandad kör och biåsinstrument (1858), Ein deutsches Requiem op. 45 (1861—68; Leipzig 1879; Sthlm 1885), Rinaldo (Goethe), kantat för tenorsolo, manskör och orkester op. 50 (1863—69; Wien 1869), Rhap-sodie (fragment ur Goethes Harzreise im Win-ter) för altsolo, manskör och orkester op. 53 (1869; Jena 1870; Sthlm 1897), Schicksalslied (F. Hölderlin) op. 54 (1868—71; Karlsruhe 1871; Sthlm 1881), Triumphlied (Joh. Upp. kap. 19) op. 55 (1870—71; Karlsruhe 1872; Sthlm 1901), Nänie (Schiller) op. 82 (1880—81; Zürich 1831), Gesang der Parzen (Goethe) op. 89 (1882; Basel s. å.). Mindre körverk: Gesänge für Frauenchor med beledsagning av 2 horn och harpa op. 17 (1860), Der 13. Psalm för damkör och orgel op. 27 (1859), Geistliches Lied (P. Flemming) för blandad kör med orgel op. 30 (1856), Tafellied op. 93 b för blandad kör med piano (1884); för blandad kör a cappella: Marienlieder op. 22 (1859), Zwei Motetten op. 29 (omkr. 1859), Drei Gesänge op. 42 (omkr. 1860), Sieben Lieder op. 62 (1874), Zwei Motetten op. 74 (1877), Sechs Lieder und Romanzen op. 93 a (1882), Fünf Gesänge op. 104 (1888), Fest- und Gedenk- 643 644