BROZ Max Bruch. len 1935 som Don Alfonso i Cosi fan tutte och 1936 som Don Juan, hans bästa roll. Roller: Greve Almaviva i Figaros bröllop, Telramund i Lohengrin, Figaro i Barberaren i Sevilla, titelr. i Rigoletto, Amonasro i Aida, Tonio i Pajazzo, Scarpia i Tosca, Mefistofeles i Faust, Escamillo i Carmen m. fl. G. P. Broz [bråf], Frantisek, tjeckisk tonsättare och musikpedagog (f. 1896 10/4), bl. a. prof, vid MK i Prag (Praha). Verk: De sceniska variationerna Pokuseni Sv. Antonina, kammarmusik och pianostycken. G. M. Bruch [broj], Max, tysk tonsättare och pianist (f. 1838 6/i i Köln, d. 1920 2/i0 i Berlin-Friedenau). Bruch, som var verksam både som dramatisk, vokal och instrumental kompositör, framträder i sin stil mera genom en lättillgänglig, nästan folkligt melodiös form än genom fulländad harmonik, kontrapunktik och instrumentation. Sin kanske största insats gjorde han med verken för kör och orkester, bl. a. Frithiof (som först gjorde hans namn berömt), men mest känd blev han genom sin alltjämt med rätta uppskattade och ofta spelade violinkonsert i g-moll. 687 Bruch fick sin första utbildning av sin mor (f. Almenräder), som var sångerska och musiklärare, och fortsatte därefter sina studier för H. K. Breidenstein i Bonn. Under denna tid skrev han redan som 14-åring en symfoni, som inte endast uppfördes utan även gjorde honom till Mozart-stiftelsens stipendiat. I denna egenskap fick han vid MK i Köln undervisning av F. Hiller (musikteori och komposition), Rei-necke och därefter F. Breunung (piano). Åren 1858—61 var Bruch musiklärare i Köln, 1865— 67 musikdir. i Koblenz och 1867—70 hovkapellmästare i Sondershausen. Han blev 1878 dirigent för Sternscher Gesangverein i Berlin, 1880 dirigent för Philharmonic Society i Liverpool, övertog 1883 ledningen av orkesterföreningen i Breslau och var slutligen 1901—10 prof, i komposition vid MH i Berlin. Stilistiskt utgick Bruch från Mendelssohn och den nationella romantiken, men oaktat hans kompositioner nästan alltid bära en starkt personlig prägel voro de flesta dock delvis alltför tidsbundna för att stå över stilväxlingarna. Största delen av hans produktion försvann därför från konsertrepertoaren och operascenen samtidigt med den romantiska stilens undergång. Bruch hämtade ibland sitt stoff ur svensk miljö, vilket dock ej har föranlett några speciellt nordiska tongångar i hans musik. — G. 1881 m. sångerskan KlaraTuczek (d. 1919). — LMA 1903. Hdr vid univ. i Cambridge 1893 och teol. och fil. hdr vid univ. i Berlin 1918. Sceniska verk: Operorna Scherz, List und Rache op. 1 (efter Goethe; 1858), Loreley op. 16 (Mannheim 1863) och Hermione op. 40 (efter Shakespeare; Berlin 1872). Orkesterverk: Symfoni nr 1 Ess-dur op. 28 (1868), nr 2 f-moll op. 36 (1870) och nr 3 E-dur op. 51 (1886); för violin och orkester: violinkonsert nr 1 g-moll (1866; omarb. 1867 tills, m. J. Joachim), nr 2 d-moll op. 44 (1877), nr 3 d-moll op. 58 (1891), Fantasie op. 46 (över skotska folkmelodier; 1880), Serenade op. 75 (1899) och Konzertstück op. 84 m. m.; för violoncell och orkester: Kol Nidrei op. 47 (hebreisk melodi), Adagio op. 56 (efter keltiska melodier) och Ave Maria op. 61 m. fl.; verk för klarinett och orkester. Verk för soli, blandad kör och orkester: Schön Ellen op. 24 (1867; Sthlm 1884), Kyrie, Sanctus und Agnus Dei op. 35 (1880; dubbel-kör), Odysseus op. 41 (1872), Arminus op. 43 (1875), Das Lied von der Glocke op. 45 (1878), Achilleus op. 50 (1885), Das Feuerkreuz op. 52 (1889), oratoriet Moses op. 67 (1895) och Gustav Adolf op. 73 (1898; Sthlm 1932) m. fl.; för soli, manskör och orkester: Frithjof op. 23 (efter Tegnérs Frithiofs saga; 1864; Sthlm 1878), Nord-mannenzug op. 32, Thermopylä op. 53, Leonidas op. 66 o. a.; för damkör, soli och orkester bl. a. Frithjof auf seines Vaters Grabhügel op. 27. Annan vokalmusik: Verk för blandad kör a cap. och med orgel, för damkör a cap. och med 688