BRUCKNER piano och för manskör a cap.; 3 duetter för sopran och alt med piano op. 4; Die Priesterin des Isis för kontraalt och orkester op. 30; Schot-tische Lieder, Hebräische Gesänge o. a. sånger med piano. Kammarmusik: en pianotrio c-moll op. 5 (1857), två stråkkvartetter, c-moll op. 9 (1858) och E-dur op. 10 (1860). — Violin- och pianostycken. Litt.: A. Kleffel, M. B. (i Die Musik 1907/C8); H. Pfitzner, Meine Beziehungen zu M. B. (1938). B.P.;G.M. von Bruck, Arnold, ->Arnold von Bruck. BRUCKNER, ANTON. Den österrikiske tonsättaren och organisten Anton Bruckner [bro'k-], f. 1824 4/0 i byn Ansfelden (Ober-Österreich), d. 1896 11/io i Wien, är en av den tyska högromantikens sista stora företrädare och räknas numera som en av de största symfonikerna efter Beethoven. I sina verk förenar han intryck från den katolska kyrkomusiken och från Wagners konst, samtidigt som de formellt stå på wien-klassisk grund. Hans symfonier och mässor äro brett anlagda verk, där det grandiosa och pompösa paras med ädel melodisk uppfinning och kontrapunktisk lärdom. Som orgelspelare vann Bruckner tidigt europeisk ryktbarhet, medan hans symfoniska skapande först i våra dagar börjat erkännas. Bruckners liv. Sin första musikaliska undervisning i orgelspel och harmonilära erhöll Bruckner som tio-åring av en släkting, skollärare och organist i en by invid Linz, men 1837 måste dessa studier avbrytas, då han hemkallades till Ansfel-den för att biträda fadern som skollärare och organist. När denne samma år avled fick han inträda som korgosse i stiftet S:t Florian. Under de tre år Bruckner tjänstgjorde där var han elev i orgel och piano hos stiftorganisten A. Kattinger samt i violin hos F. Gruber. Klostermiljön satte också djupa spår hos honom och blev av största betydelse för hans andliga utveckling. År 1840 lämnade Bruckner S:t Florian för att i Linz utbilda sig till skollärare; 1841—43 var han biträdande lärare i Windhaag och 1843—45 i Kronstorf samt avlade examen sistnämnda år. Han återvände nu till S:t Florian som lärare och blev 1848 även t. f. stiftsorganist, erhöll 1851 diplom för högre lärarbefattning, blev 1855 ordinarie stiftsorganist och 1856 stiftsorganist i Linz. 689 Bruckner övergav emellertid kort därefter lärarbanan och ägnade sig helt åt musiken. Med sin starka känsla för den tekniska färdighetens betydelse ansåg han emellertid sina kunskaper ofullständiga och beslöt fullfölja de teoretiska och satstekniska studierna hos Sech-ter i Wien. Samtidigt tog han lektioner i formlära och instrumentation hos teaterkapellmästaren, wagnerentusiasten Kitzler i Linz. Dessa studier fullföljdes fram till 1863. År 1867 avled Sechter och året därpå kallades Bruckner att efterträda honom som professor i harmonilära, kontrapunkt och orgelspel vid MK i Wien. Är 1875 blev han docent i musikteori vid univ. och 1878 ord. organist vid hovkapellet. Som orgelspelare och -improvisatör hade han nått internationell uppskattning, och vid sina konserter i Nancy och Paris 1869 och London 1871 firade han stora triumfer. År 1892 drog han sig tillbaka från sina befattningar. — Hdr vid univ. i Wien 1891. Bruckner var till sin läggning djupt religiös med dragning åt mystiken. Utåt visade han en ödmjukhet som ofta tedde sig som självförnekelse. Utan tvivel behärskades han också av en mindervärdeskänsla, därom vittna hans ivriga och långvariga studier, hans benägenhet att genom intyg styrka sin kompetens, hans beredvillighet att ta råd och göra ändringar i sina partitur. Det motstånd hans musik rönte i Wien, främst från de inflytelserika Brahms-anhängarna med kritikern Hanslick i spetsen, tog honom djupt, men hans naivitet och det kontemplativa draget i hans karaktär omöjliggjorde för honom att strida för egen sak. Att hans verk över huvud kommo till utförande berodde mycket på hängivna bemödanden från en krets av elever och anhängare, Mahler, Ni-kisch, Mottl, Göllerich och F. Löwe samt bröderna F. och J. Schalk, H. Richter m. fl. Det var också dessa hans vänner, främst J. Schalk och F. Löwe, som inspirerade honom till de stora omarbetningar, han företog i symfonierna och vilka omfattade ej endast instrumentationen utan även gingo ut över verkens anläggning och formbyggnad, ja, de företogo t. o. m. själva dylika ändringar under Bruckners sista levnadsår. Originalversionerna ha först i våra dagar blivit kända genom de utgåvor Bruck-ner-Gesellschaft ombesörjt under ledning av R. Haas. Bruckners verk. Det är särskilt tre faktorer som sätta sin prägel på Bruckners skapande verksamhet: hans förankring i katolsk religiositet och livsåskådning, hans sunda folklighet och naturkänsla och hans svärmiska beundran för Richard Wagner och hans verk. Ur miljön i S:t Florian hämtade Bruckner redan som gosse starka intryck, och de elva åren som organist där befäste 690