BRUCKNER hans förtrogenhet med gregoriansk musikpraxis och 1500-talets a capella-teknik. Det är emellertid icke endast i de kyrkliga verken denna religiösa grundstämning kommer till uttryck. Den återfinnes även i symfonierna, ofta sublimerad i stora koralartade partier och orgelmässigt registrerad instrumentering. Den lantliga miljön i hemmet och verksamheten som lärare i de små österrikiska byarna gjorde Bruckner förtrogen med den folkliga musiken. Särskilt symfoniernas scherzosatser återspegla dessa intryck, där ländlerrytmen markerar sydtyskt gemyt och uppsluppen bondsk humor. Men även det storslagna österrikiska landskapet med dess bergstoppar och leende dalai’ har inspirerat tonsättaren till storslagna tonmålningar (4. symfonin, kallad »den romantiska»). Richard Wagners inflytande på Bruckner har varit föremål för livliga diskussioner och utgjorde i själva verket huvudargumentet mot hans tonkonst. Bruckner har själv vidgått att hans bekantskap med Wagners Tannhäuser i Linz 1863 satte djupa spår hos honom, likaså närvaron vid Tristanuppförandet i München 1865 och sammanträffandet med Wagner s. å. Man kan också i nästan alla Bruck-ners verk finna reminiscenser från Wagners tonkonst, men beröringspunkterna ligga endast på ytan och framträda blott i själva uttryckssättet (t. ex. stegrings-och sekvensteknik) och instrumentationen. Bruckners religiöst-metafysiska inställning till musiken ger åt hans verk ett objektivt innehåll, som i själva verket är diametralt motsatt Wagners subjektiva känslorus. Ur teknisk synpunkt företer Bruckners musik å andra sidan samband med Beethovens konst sådan den framträder i 9. symfonin och de sista stråkkvartetterna. Även Schuberts naiva naturglädje, melodik och episka bredd gå igen hos Bruckner. Kyrkomusiken. I Bruckners kyrkliga verk har 1800-talets katolicism funnit sitt förtätade uttryck. Hans uppfattning av textförlagorna går mera på djupet än hos den tidigare epoken, och de dra-691 matiska momenten utnyttjas med större kraft. Han utvecklar en prakt och glans i kören och orkestern, som svarar mot gudstjänstens högtidliga ceremonier, och återger samtidigt botstämningen eller den stilla meditationen. Formellt anknyter han till wienklassikerna däruti att han låter de liturgiska texterna bli formbildande, men mässorna få likafullt en symfonisk gestaltning. »Trots Bruckners högromantiska orkester, fria dissonansbehandling och djärvt nya rytmik är hans tonspråk en egenartad sammansmältning av romantiska uttrycksmedel med den gregorianska koralens grundkaraktär» (C. A. Moberg). Av de tre stora mässorna äro den första i d-moll och den andra i e-moll skrivna för praktiskt liturgiskt bruk, medan den tredje i f-moll är en konsertmässa. D-mollmässan, komponerad 1884, är Bruckners första större verk. Den visar i anläggningen likheter med Beethovens Missa solemnis, fastän Bruckner låter orkestern få ännu större betydelse och självständighet. I den 8-stämmiga e-mollmässan från år 1866 är däremot orkestern begränsad till blåsare. Den bildar en viss motsats till d-mollmässan genom sin större enkelhet i tematiken men når trots detta samma konstnärliga uttryck. I synnerhet Sanctus- och Agnus Dei-satserna uppvisa exempel på stor polyfon konst. Den stora mässan i f-moll ansluter kronologiskt till e-mollmässan (komp. 1867—68, rev. 1876). Liksom i d-mollmässan använder Bruckner åter alla uttrycksmedel med soli, kör och stor orkester. Starkt dramatisk i anläggningen med Credosatsen som verkets absoluta topppunkt och Sanctus- och Benedictussatserna som avspännande moment, anses f-mollmässan som Bruckners förnämsta kyrkliga verk. Bruckners mest kända och erkända kyrko-musikaliska komposition är hans Te Deum, som tillkom 1881—84. Vad som främst skiljer verket från mässorna är orkesterbehandlingen. Medan i de senare orkestern tilldelats en självständig symfonisk uppgift, är den i Te Deum uteslutande ackompanjerande. Likartat är förhållandet i 150. psalmen (komp. 1892). Verket bildar en enda stor stegring, som utmynnar i en djärv och storslagen fuga. Symfonierna. Som ovan sagts bygger Bruckners symfoniska skapande på klassisk grund. Det är Beethovens symfonier och sista stråkkvartetter som bilda bakgrunden, om än Bruckner fyller den klassiska formen med nytt innehåll och utvidgar schemat. Första satsen i symfonierna, som alla äro fyrsatsiga utom den ofullbordade 9., har den klassiska sonatsatsens anläggning. Expositionens två temata utvidgas emellertid till temagrupper, medan överledningen får tematisk karaktär och blir till en tredje temagrupp. Då alla tre temagrupperna indragas i genomföringen får denna i allmänhet en ansenlig bredd. I reprisdelen införes nytt 692