BRÖNNUM ensemblen Bröndum-Kvintetten. B., som studerat oboespel för Schiemann i Köpenhamn, var i över 30 år en framträdande medlem av Det kgl. Kapel. $ch. Brönnum (konstnärsnamn Brony), O 11 a, dansk operasångerska, sopran (f. 186 9 24/12), lärare vid MK i Köpenhamn 1912—45. B. fick sin väsentliga utbildning i Paris och efter en framgångsrik debut i Köpenhamn 1885 var hennes höga sopran mycket anlitad vid de stora scenerna i Paris, London och New York. Sch. Bröströst, det röstläge vid vilket stämbanden arbeta till sin fulla längd och med intensiva medsvängningar, speciellt hos mjuka gommen. Bröströsten är typisk för män. ->Register. D-d Bröstverk, en grupp av pipverket hos orgeln, i äldre orgelverk beläget under huvudverket i nivå med den spelandes bröstparti. B. spelas från en särskild manual. Dispositionen utgår från en täckt 8'-stämma som grund. B.W. B-tonart kallas varje dur- eller molltonart, som är försedd med ett eller flera b-tecken, alltså F-dur och d-moll, B-dur och g-moll etc. t. o. m. Gess-dur och essmoll. I. B-n Bubåk [bo'ba:k], Josef, tjeckisk tonsättare (f. 1902 14/o), trumpetare i radioorkestern i Prag (Praha). B., som varit elev av Håba, har framträtt med kammarmusik (bl. a. en nonett, 1945) och sånger, vari han ansluter till sin lärares kvarttonmusik. G. M. Buccina [bu'ks-], lat., (ordet av omstridd härkomst), antikt biåsinstrument av mässing, företrädesvis brukat i den romerska hären. B. var ett över 3 m långt, nästan cirkelformigt metallhorn av konisk borrning och bars vid spelning över skuldran, ung. som det nutida helikon. Urspr. betecknade b. ett romerskt herdehorn. D. F. Buchardo [°ocha'rdå], Carlos Löpe z, argentinsk tonsättare (f. 1881 12/io), dir. för MK i Buenos Aires. B., som bl. a. varit elev av Roussel, bygger i sina verk, ss. operan El sueno de Alma (Buenos Aires 1914) och orkestersviten Escenas Argentinas, på nationella temata. G.M. 711 Buchholz [bo:'ch-], Gottfried, kapellmästare (d. 1726). B. kom 1690 in i K. hovkapellet i Stockholm, blev 1713 v. hovkapellmästare och kapellets verklige ledare. Han omtalas i Gerbers musiklexikon även som kyrkokompositör. S. W. Buchmayer [bo:'ch-], Richard, tysk pianist och musikforskare (1856—1934; enl. annan uppgift f. 1857), framstående tolkare av den äldre klaverlitteraturen och känd genom sin upptäckt 1903 av de Lüneburgska tabulaturböckerna, vilka innehålla verk av berömda 1600-talskom-positörer. Prof. 1907. B. verkade i Dresden som lärare i piano vid MK till 1890 och Dresdner Musikschule från 1892, senare som privatlärare. Hans historiska konserter väckte stort uppseende. B. har även ingående undersökt dansen under 1600-talet. Skrifter: Drei irrtümlich J. S. Bach zuge-schriebene Klavierkompositionen (i SIMG 1900/ 01),Nachrichten über das Leben Georg Böhms (i BJ 1908), Christian Ritter (i Riemann-Fest-schrift 1909) o. a. B. utg. C. Ritters solokantat O sanctissime sponse Jesu (1906) och G. Böhms kantat Mein Freund ist mein (1908). F. L-g Buchner [bo/ch-] (Bucher, Puch-ner), Hans, tysk organist (1483—omkr. 1540), trol. elev av Hofhaimer och verksam från omkr. 1508 (enl. andra källor 1512) som organist i Konstanz och från 1526 i Zürich. Endast smärre verk av B. äro bevarade i tabulaturböcker av Kleber och Kotter, medan tabulaturboken Fundamentum sive ratio vera... i Zürich och Basel (utg. och kommenterad av K. Päsler i VJ 1899) av en »mag. Hans i Konstanz» kanske ej är av B., som Päsler vill göra gällande. Enstaka stycken bearb. av Moser och Heitmann finnas intagna i samlingsverket Früh-meister des deutschen Orgelspiels. Litt.: Uppsats av E. von Werra i KJ 1895; H. J. Moser, Paul Hofhaimer (1929). C.-A.M. Budapest, Ungerns huvudstad (1 216 700 inv. 1943) och centrum för dess musikliv. Stadens kulturella blomstring började först efter dess återerövring från turkarna 1686, men den tillväxte då snabbt i betydelse. Under 1800-talet spelade Budapest en viktig roll i det mellan-europeiska musiklivet, och efter första världskriget ha stadens opera- och konsertinstitutioner nått internationell berömmelse. 712