VON BÜLOW Hans von Bülow. liken ökar absorptionen A). Det optimala värdet för t anges till 0,8—1 sek. för mindre och 1—2 sek. för större salar. Rummets form har stor betydelse för god akustik. Ljudet bör träffa åhöraren från flera håll. Det är också av vikt att undvika störningar genom interferens, ss. stående vågor mellan parallella väggar, egensvängningar som förstärka toner med viss frekvens osv. Jämförande art.: Akustik. Litt.: A. Berg, Om konsertsalarnas akustiska problem (i Tekniska samfundets [i Gbg] handlingar 1921); W. C. Sabine, Collected papers on acoustics (1922); F. R. Watson, Acoustics of buildings (-T930); P. E. Sabine, Acoustics and architecture (1932); C. Marchesi Cappai, Acus-tica applicata all’ architettura (21939); P. V. Brüel, Lydisolation og rumakustik (1946). A.R-h von Bülow [by:'lå], Hans Guido Freiherr, tysk pianist och dirigent (1830 8/i—1894 12/2), en av 1800-talets yppersta pianister, lika berömd för sin minutiöst utformade, klassiskt klara tolkning av äldre pianomusik från Bach som för sin pioniärgärning för den samtida piano -litteraturen och dessutom genom sin förebildliga dirigering och därmed förbundna instudering en av grundarna av det moderna dirigentväsendet. Under sin tid som hovmusikintendent i Meiningen 1880—85 förde Bülow den därvarande orkestern till en sådan höjd, att den räknades som en av Europas främsta. Härigenom och med sin verksamhet vid de av honom instiftade subskriptionskonser-terna i Hamburg (från 1888) kan Bülow sägas ha lagt grunden till det nutida konsertväsendet, på samma sätt som han med sina pianoaftnar blivit normgivande för programval och uppläggning även på detta område. — Hdr vid univ. i Jena 1863. — LMA 1882. Bülow började sin bana som pianist redan under skoltiden efter att ha studerat piano för Wieck och harmonilära för Max Eberwein, båda i Dresden. År 1848 inskrevs han som juris studerande vid univ. i Leipzig men bedrev samtidigt kontrapunktstudier för Hauptmann. Följande år kom han i Berlin i kontakt med Wagners idéer (främst genom Die Kunst und die Revolution). Ett åhörande av Lohengrin under Liszt i Weimar förde Bülow in i den inre kretsen kring Bayreuthmästaren. Han uppsökte nu Wagner i Zürich och stimulerades av denne att också ägna sig åt dirigentkallet och blev kort tid senare elev av Liszt i Weimar. Från 1853 turnerade han i Tyskland och Österrike med lysande framgång som pianist, kallades som förste pianolärare till Sternsches Konservatorium i Berlin (1855—64), blev 1858 hovpianist i Weimar. År 1857 ingick han äktenskap med Liszts dotter Cosima. Genom Wagners förmedling kom Bülow 1864 till München som hovpianist och var 1867—69 hovkapellmästare och samtidigt dir. för MH där. Sedan hans äktenskap genom Wagners mellankomst upplösts 1869, levde Bülow i Florens till 1872, främst verksam som pianist och pedagog. Efter omfattande turnéer utnämndes han till hovkapellmästare i Hannover (1878— 80) och uppehöll härefter lärarbefattningar vid MK i Frankfurt a. M. och Klindworth-Konser-vatorium i Berlin. År 1887 trädde Bülow i spetsen för Philharmonisches Orchester i Berlin, vilken han ledde till 1893, därmed grundande även denna orkesters världsrykte. Efter skilsmässan från Cosima Liszt undergick Bülows konstnärliga uppfattning en förändring, och han blev nu framför allt känd som en övertygad förkämpe för Brahms, vars verk han gjorde kända genom sina turnéer med Meiningenorkestern. Bülows tolkning av klassikerna, främst Beet-hoven, har blivit mycket diskuterad, liksom hans dirigering under senare år. Att han till-lät sig en del överdrifter och självständiga omredigeringar av de verk han framförde, är otvivelaktigt, men hans uppfattning var alltid väl genomtänkt och i närmaste överensstämmelse med hans inställning till originalets an- 743 744