BYGGNADSAKUSTIK B. debuterade 1934 med Philadelphia Orchestra och har sedan 1938 även kon-serterat i Europa, Sverige 1938. M.E. By, O1u f Roald, norsk musikhandlare och förläggare (1854—1932), disponent i C. Warmuths musikkhandel 1895—1900 och grundare 1900 av Oluf By’s musikkhandel og forlag i Oslo. — Hans son Einar B. (f. 1876 24/i0) övertog 1918 musikhandeln, medan fadern fortsatte förlagsverksamheten. Förlaget hade, då verksamheten 1925 övertogs av Norsk musikkforlag, ca 1 700 förlagsartiklar. Ö. G. Bücher, Karl, tysk nationalekonom (1847—1933), prof, i Leipzig 1892—1916. B. skrev det för diskussionerna om musikens ursprung impulsväckande arbetet Arbeit und Rhythmus (1896; 61924), där han förfäktar, att musiken är framsprungen ur rytmiska arbetsrörelser. -S- W. Bücken, Ernst, tysk musikforskare (1884—1949), elev bl. a. till Sandberger, 1912 dr phil. i München på avh. A. Reicha, sein Leben und seine Kompositionen, 1925 prof, i Köln. B. har i talrika arbeten strävat efter att insätta de musikaliska företeelserna i de allmänt andliga, idéhistoriska sammanhang de tillhöra, och särskilt intresserat sig för stilistiska, biografiska och musikaliskt-nationella problem. Utgav Handbuch der Musikwissenschaft (1927—34). Skrifter: München als Musikstadt (1923), Der heroische Stil in der Oper (1924), Musikalische Charakterköpfe (1925), Musik des Rokokos und der Klassik (1927—28; i Handbuch der Musik-wissenschaf t), Die Musik des 19. Jahrhunderts bis zur Möderne (1931; i dens.), Geist und Form im musikalischen Kunstwerk (s. å.; i dens.), Richard Wagner (1933), Ludwig van Beethoven (1934), Deutsche Musikkunde (1935), Die Musik der Nationen (1937), Das deutsche Lied (1939), Wörterbuch der Musik (1940), Musik der Deut-schen (1941), o. a. B. utg. även Handbuch der Musikerziehung (1931). S. W. Bye [by], Erik Ole, norsk operasångare, baryton (f. 188 3 20/3), från 1921 mestadels bosatt i New York. B. har bedrivit sångstudier för von zur Müh-len i London samt i Milano och Paris. Efter debut 1913 som Don Basilio i Barberaren i Sevilla på Nationalteatret i Oslo uppträdde han där och på Opéra comique och var 1914—17 engagerad vid Stadt-theater i Breslau, där han 741 med sin malmfyllda röst och sin goda skådespelarkonst hade stor framgång. Roller: Titelr. i Wilhelm Tell, Amonasro i Aida, Jago i Otello, Wolf ram i Tannhäuser, Amfortas i Parsifal, Jochanan i Salome, Esca-millo i Carmen, titelr. i Eugen Onegin m. fl. Litt.: E. Alm-Vik, E. B. (1918). H.K. Bygel. 1. Böjt insticksrör av olika längd, som före ventilmekanismens uppfinnande begagnades på valthorn och trumpeter, varigenom instrumentets rörlängd och därmed dess grundstämning ändrades. 2. Beteckning för ytterlinjerna hos stråkinstrumenten, varvid man skiljer mellan övre, mellersta och nedre b. D.F. Bygelhorn (ty. Bügelhorn, eng., fr. bugle), gemensam beteckning för en grupp bleckblåsinstrument med brant konisk borrning, vid mensur, ventilmekanism och utan egentligt klockstycke. Bygelhornens diskantformer, f 1 ü g e 1-h o r n i B och Ess, som utvecklats ur signalhornet, begagnas främst i tyska och österrikiska biåsorkestrar (i Sverige och annorstädes ha de ersatts av kornetter), medan alt-, baryton- och basformerna (althorn, baryton, eufonium, bastuba, kontrabastuba) allmänt brukas. — En numera obruklig form är klaffhorn (kenthorn). Jämförande art.: Biåsinstrument, Kornett, Saxhorn. D. F. Byggnadsakustik, den del av byggnadskonsten som behandlar frågor rörande ljudisolering och rumsakustik. Man skiljer mellan luftljud, som överföras genom luften, ss. tal och musik, och stötljud, som alstras i byggnadsstommen. Ett materials ljudisolerande förmåga uttryckes i decibel, förk. db (->Bel). De akustiska egenskaperna hos ett rum bero av 1 j u d a b-sorptionen hos väggar, tak, golv, möbler, mattor, draperier, personer etc. samt ljudets efterklang, dvs. det ljud som kvarstår sedan ljudkällan satts ur funktion. Efterklangstiden, den tid under vilken ljudintensiteten sjunker till en miljondel eller ljudstyrkan minskas med 60 db, är enl. W. C. Sabine t = 0,16V/A sek,, där V är rummets volym i m3 och A den totala absorptio-nen. Om avståndet till en reflekterande vägg är större än ca 33 m, övergår efterklangen i eko eller genljud. Absorption och efterklang variera med ljudets frekvens, i det att en del material företrädesvis absorbera höga, andra material låga frekvenser. Efterklangstiden är större i en tom konsertsal än i en fylld (pub- 742