BYSANTINSK MUSIK studerade för V. Lincke i Köpenhamn och vid MK där. Han har även ofta sjungit i utlandet, särskilt i Skandinavien, och har härvid flera ggr framträtt som konsertsångare i Sverige. Som Fal-staff gästspelade han på K. teatern i Stockholm 1947. — Kgl. Kammersanger 1934. Roller: De bärande barytonpartierna i Wag-ners operor, Osmin i Enleveringen ur seraljen, greve Almaviva i Figaros bröllop, Don Basilio i Barberaren i Sevilla, titelr. i Don Pasquale och i Rigoletto, kung Filip i Don Carlos, Amonasro i Aida, Jago i Otello m. fl. Sch. BYSANTINSK MUSIK. Det bysantinska riket, på 300-talet koncentrerat kring ö. delen av Medelhavet, hade under väldiga religiösa och politiska omvälvningar och förbittrade strider tillkämpat sig en världsställning, särskilt påtaglig i början av 1000-talet. Ehuru inom dess ram rymdes ett myller av folk och kulturtraditioner, utgjorde likväl kristendomen och det grekiska språket ett enande band, som jämte en tidvis framgångsrik och kraftfull politisk ledning bidrog till att utprägla en bysantinsk kultur, ej minst på musikaliskt område. Med bysantinsk musik förstås här den vokala kyrko- och hovmusik till grekiska texter, som använts inom detta bysantinska rike och bevarats till vår tid i notdokument. Den instrumentalkonst, som säkert funnits, känna vi ej av brist på uppteckningar. Bysantinsk liturgi utformades visserligen i anslutning till olika i riket använda folkspråk, varvid den grekiska härskade främst i Mindre Asien och södra Balkan, men i vad mån t. ex. syrisk, etiopisk och slavisk kyrkomusik varit besläktad med eller påverkad av bysantinsk musik är ännu för tidigt att yttra sig om. Kyrkomusik. Centrum i bysantinsk liturgi är mässan (i 3 huvuddelar, förberedelse, katekumenmässa, de troendes mässa), som bevarats i en festligare och en enklare form. Den bestod ursprungligen av enkla menighetssånger till bibel-(främst psaltar-)texter, men redan på 400-talet började en friare kyrklig diktning, vars höjdpunkter betecknas av syriern Romanos’ konta-kier och Johannes’ av Damaskus kanonsånger (se Kanon 2). Hade hymndiktarna dittills i antik anda varit melopoeter, som samtidigt upp-funno ord och ton, inträdde efter omkr. 800 en musikalisk avmattning, hymnografernas tid, då de nya dikterna i regel skrevos till kända me 747 lodier. På 1000-talet flammade melodikonste.j upp på nytt. Melurgerna (som de nya tonsättarna kallades), en Johannes Kukuzeles o. a., främst på 13—1400-talen, nöjde sig ej med klassiska melodier (syntomon mélos) utan eftersträvade en rik koloratursång (årgon mélos). — Text- och melodistoffet samlades i en rad handböcker: psalterion omfattade psalmerna (i 20 grupper), evangeliariet resp, apostolos kyr-koårets evangelie- resp, epistelperikoper, trio-dion, pentekostaricn och oktoéchos officierna i bestämda festcyklar, horologiet officiernas oföränderliga delar (ordinariet) för hela kyrko-året jämte kalendariet, h(e)irmologiet melodiuppgifter och modellstrofer till eljest ej not-upptecknade sånger, det äldsta från 900-talet. — De rätt talrika musikteoretiska och pedagogiska skrifterna (papadikerna) äro starkt påverkade av antik musikteori. Så är fallet med den äldsta, den s. k. Hagiopolites. Enl. denna skulle bysantinsk musik följa dels ett »hagio-litiskt» (mera kyrkligt?) system av 4 autentiska och 4 plagala »tonarter» (oktoéchoi, dock riktigare 10!), dels ett (mera profant?) »asma-tiskt» system av IG »tonarter», det förra tillskrivet Johannes av Damaskus (d. 754). I själva verket rör det sig varken om ett verk av en enskild eller om tonarter i antik eller vår mening utan fastmera om melodi- eller intona-ticnsformler (epechémata), utgörande förstenade och oförståeliga rester av urgamla melodityper (heirmoi), efter vilkas schemata nya sångvisor skapades till nya texter (jfr maqam, nomos, raga). De antyddes i sångtexten av s. k. martyrier, bestående av de grekiska tecknen för 1—4 jämte ev. tillägget pl. (=plagal), varemot kromatiska aiterationer och modula-tioner angåvos av de s. k. phtorai. — Själva notskriften består av neumer, som i likhet med dem i armenisk, etiopisk och latinsk kyrkomusik stå skrivna i en vågrät linje ovan texten. Ur den odiastematiska ekfonetiska lek-tionsskriften efter omkr. 500 utvecklades på 700—1100-talen den s. k. bysantinska noteringen med intervallkaraktär och därpå den medelbysantinska (hagiopolitiska el. runda) noteringen, som under melurgisk tid utbildades till en rikt utrustad skrift för yppig melismatik med växlingsrik rytmik och dynamik. Förståelsen för den invecklade teckenfloran gick likväl förlorad i nyare tid. En av Gregorius av Kreta (d. 1816) inspirerad och av hans lärjunge Chrysanthos på 1820-talet verkställd reform av musikundervisningen efter västerländskt mönster betydde väl en utmärkt pedagogisk vinst men ett ödesdigert avbrott i stolta traditioner från en rik storhetstid. Hovmusik. Den bevarade hovmusiken inskränker sig till syllabiskt enkla melodier till korta anrops- och lyckönskningsdikter (acklamationer och poly-chronier) till rikets härskare, den med gudomlig och världslig makt beklädde despoten (basilevs, isapostolos). Hovkonsten var ej rent 748