BYSTRÖM, O. vokal utan räknade med ett psalterieartat knäppinstrument (plinthion), trumpeter, trummor och orglar. För kännedomen härom är kejsar Konstantin Porhyrogenetos’ (905—959) ceremonibok en viktig källa. Där talas om pro-cessionsartade sånger (phonai) för hövisk-kyrk-liga och hövisk-profana ändamål: apelatikon är en ledsagningssång i stil med västerländsk conductus, dromikon är livlig och snabb, cho-revtikön en danssång, t. ex. för saximon, en hövisk dansceremoni. Utförande organ voro närmast de två statsbärande partierna, det blå och det gröna, under ledning av försångare (krak-ter, maistorer — magistrar), ibland också kyrko-sångarna (psalterna), någon gång (i enkla acklamationer) även »folket» (laos). Orgelinstrumentet hade ej kyrklig utan politisk karaktär. De bägge partierna hade var sin försilvrade orgel uppställd i kejsarpalatsets basi-likaformade bankettsal, vilka användes i an-tifoniska sånger för kejsaren, medan en förgylld orgel ledsagade ceremonierna för kejsarinnan. Jämförande art.: Notskrift. Monumentauppl.: Monumenta musicae by-zantinae (flera ser. och bd, 1935 ff.). Litt.: K. Krumbacher, Geschichte der by-zantinischen Literatur (1897); J. B. Pitra, Hymnographie de 1’église grècque (1876); L. Duchesne, Origine du culte chrétien (31902); A. Baumstark, Die christlichen Literaturen des Orients (1911); E. Wellesz, Byzantinische Musik (1927); J. Handschin, Das Zeremonien-werk Kaiser Konstantins und die sangbare Dichtung (1942), E. Wellesz, A history of By-santine music and hymnography (1948). C.-A. M. Byspåmannen, Le ->devin du village. Büsser [bysä:'r], Henri Paul, fransk tonsättare (f. 1872 lö/i2), tidigt känd som dirigent och i den egenskapen engagerad vid Stora operan i Paris 1905, ett år efter det att han anställts som lärare vid MK där. B. fick sin utbildning vid École Niedermeyer i Paris, studerade därefter vid MK i Paris samt privat för C. Franck och Widor och erhöll 1893 Rompriset. Som tonsättare är han traditionalist och anknyter i sin stil närmast till sin lärare Gounod. Verk: Operorna Daphnis et Chloé (1897), Co-lomba (1921); Les noces corinthiennes (1922) och La pie borgne (1929); Ä la villa Médicis, Ä la lumière och Minerva m. fl. orkesterverk. Litt.: P. Landormy, La musique fran^aise après Debussy (1943). K. R-n Byss-Kalle, eg. Karl Erson Bössa (Bousard), uppländsk nyckelharpspe-749 lare och polsketonsättare av vallonbörd (1783—1847), till yrket strömmingsfiskare. Flera tiotal polskor från n. Uppland härstamma från B. De äro samtliga av polonäs-form (16-delspolskor) och många av dem programmusik, vilket även framgår av deras namn ss. Åkerbystålet, Isbrytaren, Byggnan och Tranan. Litt.: N. Andersson, Svenska låtar. Uppland (1934); R. Liljefors, Upländsk folkmusik (1929). N. D. Byström, Johan Thomas, officer och musiker (1810—70), son till T. B. och bror till O. B. — B. verkade större delen av sitt liv i Karlskrona där han länge, från 1842, ledde Karlskrona musiksällskap och dirigerade dess konserter. Han gjorde sig även känd som musikkritiker. B. översatte Oulibicheffs Mozartbiografi (3 bd, 1850—51). — LM A 1850. Å. D. Byström, Märta Linnéa, f. J a n s s o n, sångerska, sopran (f. 1908 13/«), var elev av bl. a. Ellen Gulbranson i Oslo, Clary Morales samt operaskolan i Stockholm. Hon debuterade 1930 på K. teatern som Irma i Louise men har sedan mest framträtt som konsertsångerska. — B. har uppburit Christine Nilssons stipendium. G. P. Byström, Oscar Fredrik Bernadotte, tonsättare, musikforskare och -pedagog (1822—1909), son till T. B. och bror till J. T. B., den ende svenske samtida, som i sina kompositioner’ anslöt till Franz Ber-wald och visade sig som en värdig lärjunge av denne. Som kännare av kyrkomusik åtnjöt han högt anseende, icke minst på grund av talrika kyrkomusikali-ska konserter med historisk syftning. — Prof. 1872. LMA 1864. Liksom fadern och brodern var B. officer, men sin egentliga insats har han gjort på musikens område. Åren 1866—72 var han inspektor vid MK i Stockholm, 1872—76 ledare för Åbo musiksällskap och drev från 1882 en egen musikskola i Stockholm. Som tonsättare var B. från början ren romantiker men under inflytande av Berwald får hans musik en mer experimenterande, självständig inriktning. Hans huvudverk, symfonin i d-moll (1870—72), är ett betydande arbete, fyllt av originella uppslag och med en intressant behandling av orkestern. Som musikforskare koncentrerade B. sitt intresse främst på medeltidens kyrkosång, dokumenterat i de båda samlingarna Sekvenser, antifoner och hym- 750