BÖHME, M. räknas han som en av de mest framträdande nordtyska organisterna före J. S. Bach, på vilken han särskilt genom sina koraler utövade stort inflytande. Bach vistades nämligen från 1700 som diskant-sångare vid Michaelisschule i Lüneburg. Som kompositör var B. mycket produktiv. Verk: Kompositioner för klaver och orgel, bl. a. koralförspel, sviter, preludier, fugor, kantater och andliga visor. — Geistliche Lieder (nytr. i DDT 45). — En påbörjad uppl. av B:s saml. verk finns utg. av J. Wolgast (bd 1—2, 1927—32). R. Buchmayer har utg. klaververk och M. Seiffert orgelverk. F. L-g Böhm, J o s e p h, ungersk violinist (1795—1876), prof, vid MK i Wien 1819— 48 och samtidigt medlem av kejserliga kapellet 1821—68 samt primarie i en stråkkvartett, som bar hans namn. Bland hans elever kunna nämnas Joachim, G. Hell-mesberger, Ernst, Dont och Rémenyi. Å. D. Böhm, Karl, österrikisk dirigent (f. 189 4 28/8), en av sitt lands främsta orkesterledare, framför allt bekant som operadirigent, varvid särskilt hans tolkningar av Wagners och R. Strauss’ verk vunnit högt anseende. Som symfonidirigent har han varit en god interpret för tysk romantisk musik, icke minst Brahms’. Från 1943 är han verksam vid Staatsoper i Wien. B. studerade urspr. juridik (dr jur. 1919) men utbildade sig samtidigt i musik för Man-dyczewski i Wien. Efter att ha verkat som operadirigent i Graz från 1918 och vid Staatsoper i München från 1921 kallades han till Ge-neralmusikdir. och ledare av symfonikonserterna i Darmstadt 1927. Är 1931 blev han Gene-ralmusikdir. vid Stadttheater i Hamburg, och från 1934 innehade han samma befattning vid Staatsoper i Dresden, vars ledning han övertog 1936; 1937 blev han ledare för Konzert-verein i Wien. B. har företagit omfattande gästspel och bl. a. besökt Stockholm och svensk radio 1943. Han har även komponerat kammarmusik och sånger. B. P. Böhm, Theobald, tysk flöjtist (1794 •—1881), mest känd som uppfinnare av den s. k. Böhmflöjten 1832. B. var medlem av hovkapellet i München och utgav även ett stort antal flöjtkompositioner. Böhmflöjten åstadkom en omvälvning inom flöjttillverkningen. I anslutning till schweizaren Gordon utgick nämligen B. från den principen att ljudhålen inte skola borras där de bekvämast nås utan enl. akustiska lagar. Med tillhjälp av ett sinnrikt klaff system möjlig-757 Karl Böhm. gjordes nu de akustiskt fördelaktigaste greppen, och tonhålen, som förut varit mycket små, kunde göras större. Tonen hos böhmflöjten vann alltså i renhet och fyllighet, men den karakteristiska flöjttonen gick till stor del förlorad. B:s system kom sedan även att tillämpas på andra träblåsinstrument. — Han utgav Über den Flötenbau und die neuesten Verbess-erungen desselben (1847; eng. uppl. 1882). Litt.: C. Welch, History of the Boehm flute (1883; 31896); V. Mahillon, Étude sur la doigté de la flute Boehm (1882). D.F. Böhme, Franz Magnus, tysk musikforskare (1827—98), urspr. skollärare och privatmusiklärare i Dresden, därefter prof, vid MK i samma stad och slutligen 1878— 85 prof, i musikhistoria och kontrapunkt vid Hochs’ Konservatorium i Frankfurt a. M. Efter 1886 verkade B. åter i Dresden. Hans namn är främst knutet till en omfattande saml. texter och melodier, Alt-deutsches Liederbuch (1877; 21913; 31925), som emellertid numera ej fyller strängt vetenskapliga krav. Han har vidare bearb. L. Erks Deutscher Liederhort (4 bd, 1893 —94) samt utg. flerstämmiga sånger. 758