C AK AN självständiga verksamhet är hittills föga känd. Han överlevde visserligen sin bror men kom helt i skuggan av dennes son, Johan N i c-las Cahman (omkr. 1670—1737). Vid faderns död övertog han verksamheten och fullföljde tillsammans med farbrodern de kontrakterade orgelbyggena i S:t Jakobs och Riddarholmskyr-korna i Stockholm. I sin verkstad på Södermalm i Stockholm utbildade J. N. Cahman flera lärjungar och grundade härigenom en svensk orgelbyggar-tradition. Sitt första större orgelverk uppförde han i Västerås domkyrka 1702. För Uppsala domkyrka fullbordade han ett 40-stämmigt verk år 1731, som ersatte faderns mästerverk, förstört vid den stora branden 1702. I övrigt kunna nämnas orglarna i Karlshamn 1702, Marie-stad 1705, Uddevalla 1721, Falun 1720—23, Härnösand 1731, Linköping 1733 och Göteborgs domkyrka 1733—34. Ett ännu bevarat tvåmanualigt verk är den 28-stämmiga orgeln i Lövsta bruks kyrka i österlövsta socken, Uppsala län, 1725 -28. Litt.: B. Kyhlberg, Orgelbyggarefamiljen Cahman, Hülphers och orgeln i Trefaldighets-kyrkan i Kristianstad (i STM 1945). B. K. Cahn-Speyer [-Jpa^or], Rudolf, österrikisk musikskriftställare och dirigent (1881—1940), dr phil. 1908. C. var först kemist men övergick till att studera musikvetenskap och musik i Leipzig och München för bl. a. Riemann och Sand-berger samt Nikisch (dirigering) och Thuille (musikteori). Han var kapellmästare vid stadsteatrarna i Kiel 1908 och Hamburg 1909—11, lärare vid Klind-worth-Scharwenka-Konservatorium 1911 —13 och ledare för folkoperan i Budapest sistnämnda år; ordf. 1913—33 i Ver-waltungsrat des Verbandes der konzertie-renden Künstler Deutschlands. Skrifter: Franz Seydelmann als dramatischer Komponist (diss. 1909), Zur Opernfrage. Das Wesen der Oper und ihre Entwicklung in der Gegenwart (1913), Handbuch des Dirigierens (1919) m. m. G. B. Cahuzac [kayza'k], Louis, fransk klarinettist (f. 1880 12/7), en av 1900-talets främsta nu levande klarinettsolister. C., som studerat vid MK i Paris, har dessutom framträtt som dirigent bl. a. i fransk radio och vid Salzburgspelen. Som solist hai’ han även besökt Skandinavien (Sverige och svensk radio ffg. 1939). B-p- Ca ira [sa ira'], fr., det skall gå. En av de äldsta franska revolutionssångerna, sjungen av parisarna under marschen till Mme Cahier som Carmen. Versailles 1789; enligt annan uppgift skriven för den första årsdagen av Bastiljens fall 1790. Texten hänföres till en gatsångare Ladré och säges bygga på ett yttrande av Benjamin Franklin el. La Fayette. Omkvädet, som gav visan dess namn, lyder Ah, ga ira, ga ira, ga ira! Les aristocrats å la lanterne! (Ja, det skall gå, skall gå, skall gå! Till lyktstolpen med aristokraterna!). Musiken skall ha komponerats av en violinist vid Théåtre des Beaujolais, Bécour(t), medan själva melodin går tillbaka på en redan tidigare känd kontradans, Le carillon national. Sången blev förbjuden 1797. B. P. de Caix d’Hervelois [do kä därvl°a'], Louis, fransk gambavirtuos (omkr. 1670 —omkr. 1760) och en av sin tids främsta tonsättare för detta instrument. Han var anställd som kammarmusiker hos hertigen av Orléans i Paris. En son och tre döttrar nämnas även som gambaspelare vid det franska hovet. Verk: Pièces de viole (6 vol.; 1725—52), Pièces pour la flüte (3 vol.; 1726—31) m. m. — Några sonater ha utg. i nytr. av K. Schröder. B. P. Cakan [tja'-], en i Böhmen och Österrike brukad långflöjt av spaltflöjtstyp (näbbflöjt) med sex hål och en el. flera klaffar. Munstycket är utformat som en munkapsel med två små hål. D. F. 769 25. Musik. I 770