CAMUSS1 Camussi [kamo'si], E z i o, italiensk tonsättare (f. 1883 16/i). C. har studerat för bl. a. Sgambati i Rom, vid Liceo Mu-sicale i Bologna och slutligen för Mas-senet i Paris. Verk: Operorna La Du Barry (Milano 1912), I fuochi di San Giovanni (Milano 1920), Scäm-polo (Trieste 1925) och Principessa lontana; I Romanzeschi och GlTntermezzi giocosi för marionetteater; orkesterverken Baletto sinfo-nico, Pantomima romantica, Suite romanesca, Riflessi Goldoniani, Fantasticheri, uvertyren Festival och Scene medioevali för violin och orkester samt sånger m. m. B. P. C A N A D A. Nordamerikas största stat efter USA, Canada [eng. uttal kä'nodo], sv. Kanada (11 507 000 inv. 1941), tillhör under namn av Dominion of Canada det brittiska samväldet. Dess tonkonst har bestämts genom landets historiska utveckling, varvid såväl franska som engelska impulser präglat densamma. Härtill komma även inflytanden från urbefolkningen, indianerna. Den kanadensiska konstmusiken är av jämförelsevis ungt datum, liksom konsertväsendet, som dock i våra dagar företer en rik och skiftande blomst-ring med tyngdpunkter i orkester- och körmusiken. Folkmusik. Canadas ursprungliga inhemska musik överensstämmer till stora delar med den över hela den nordamerikanska kontinenten en gång utbredda indianska musiken. Vissa specialformer ha utbildats, och intressant är den hypotesen, som påtalat ett starkt nordasiatiskt inslag i de nordvästra indianstammarnas tonkonst. I senare tid har folkmusiken i allt väsentligt fått sin utformning genom de kolonister, som under tiden 1608—73 överflyttat från Norman-die och trakterna kring Loire i Frankrike. Man har velat leda dessa musikalsters ursprung tillbaka till jongleurernas halvt improvisatoriska ballader och lyriska visor. Deras musikaliska värde är ganska stort, och de bilda en tydligt avgränsad grupp med utpräglad rytm och säregen skalbildning som främsta kännetecken. Liksom all folkmusik ha de länge bevarats endast genom muntlig tradition, framför allt i öststaterna (Quebec) — inga uppteckningar eller publikationer före 1865. I våra dagar har emellertid ett energiskt arbete nedlagts på samlandet och bearbetandet av dessa folkmusikskatter, bl. a. av M. Barbeau, i det omkr. 10 000 grammofonskivor upptagits (därav ca 3 000 med indianska melodier); till största de len förvaras dessa upptagningar i National Museum i Ottawa, som också publicerat den rikhaltiga saml. Folk-songs of old Quebec (utg. av M. Barbeau). Konstmusik. Den kanadensiska konstmusiken har tills dato endast mycket få bärande namn att uppvisa. En egentlig nationell skola, som medvetet syftar till att genom folkmusiken eller på annat sätt aktualisera det kanadensiska kynnet i toner, synes icke ha existerat. De ledande tonsättarna tillhöra alla 1800-talets sista decennier, och betecknande nog är den namnkunnigaste bland dem, H. Willan, främst kyrkomusiker och som sådan av utpräglat arkaise-rande läggning. Willan har även blivit känd som utmärkt körledare bl. a. genom den av honom i Toronto grundade The Tudor Singers, som specialiserat sig på elizabethansk kyrkomusik. Något yngre är den framstående violon-cellisten L. Smith, liksom Willan verksam som lärare vid univ. i Toronto och dessutom känd som musikskriftställare. Andra förgrundsgestalter i kanadensiskt musikliv äro A. Laliberté, vilken i Montreal varit verksam som kompositör, pianist och lärare och som utom egna verk i Skr jabins och Medtners stil bearbetat inhemsk folkmusik, samt den franskt skolade C. Champagne, vilken även framträtt som kördirigent i Montreal. Kända organister och pedagoger äro A. E. Whitehead och E. C. Macmillan, den senare ryktbar som förträfflig dirigent och intressant kompositör med ett stort antal verk byggda på kanadensiska folkmelodier. Flera av landets tonsättare äro även verksamma i USA. För att stimulera den egna musikproduktionen ha flera pris instiftats, bl a. Jean Lalle-mands pris, som årl. utgår med 500 dollars. Musikinstitutioner m. m. Canada saknar alltjämt en stående operainstitution, trots att försök flera gånger gjorts — bl. a. i Toronto — att få till stånd en sådan med egna krafter. I stället har man fått nöja sig med de amerikanska operasällskap, som årl. utsträcka sina turnéer även till de större kanadensiska städerna. Av konsertinstitutioner må främst nämnas Toronto Symphony Orchestra, gr. 1908 under F. Welsmans ledning och ombildad flera ggr, senast 1932, då den ställdes under Macmillans anförarskap, vidare Promenade Symphony Orchestra, gr. 1934 likaledes i Toronto med R. Stewart som dirigent, Montreal Orchestra från mitten av 1930-talet samt den vid slutet av samma decennium startade Les Concerts Symphoniques de Montréal med den även vid Metropolitan verksamme W. Pelletier som ledare. Även städer som Vancouver (från 1919) och Calgary (från 1930) ha goda orkestrar. Körverksamheten har sedan 1800-talet haft en hög standard, och bland de ledande sammanslutningarna kunna nämnas The Mendels-sohn Choir i Toronto, gr. 1894 (dirigent från 783 784