CANON MISSAE r i c h C. och en av de främsta företrädarna för Mannheimskolan. C., vilken studerade för J. Stamitz och i Italien för Jommelli, var konsert- och hovkapellmästare i Mannheim 1757—78, varefter han följde hovet och kapellet till München. Som ypperlig orkesterledare gjorde han sin orkester till en av de berömdaste i dåtidens Europa. Han var även skicklig violinist och en anlitad lärare. C:s kompositioner bära Mannheimsko-lans alla typiska stildrag, även om formen och uttrycksmedlen vidgats och de enskilda instrumentgrupperna behandlats mera virtuost än tidigare. Verk: Operor, baletter; omkr. 100 sinfonier, 3 violinkonserter och orkestertrios; stråkkvartetter och stråkkvintetter. — Nytr.: En sinfonia B-dur nr 5 och en uvertyr C-dur utg. av H. Riemann i DTB 8:2, en stråkkvartett e-moll op. 5:2 i DTB 15 och en sinfonia utg. av H. T. David 1937. — Tematisk katalog över 91 sinfonier och 3 orkestertrios i DTB 3:1. Litt.: R. Kloiber, Die dramatischen Ballette von C. C. (diss. 1928). C:s son, Carl C. (1769—1806; enl. annan uppgift f. 1764), som 1800 blev faderns efterträdare i München, var även en duglig violinist och dirigent samt en produktiv men knappast betydande tonsättare. S. W. Ca'non mfssae, lat., mässkanon, den romerska kyrkans nattvardsbön, är sammanställd av ett flertal olika bönemo-ment. I sin nuvarande gestalt är canon missae resultatet av en lång utveckling, under vilken dess urspr. samband med prefationen (jämte omedelbart följande Sanctus) brutits och dess olika delar sammanfogats utan inre sammanhang. Den tidigast kända källan till canon missae är Sacramentarium Gelasianum (500-talet). Olika meningar ha framställts om vilka delar som böra räknas till canon missae. Enl. gällande romerskt missale anses canon missae börja efter Sanctus och sluta med välsignelsebönen närmast före Fader vår. Femte bönemomentet i canon missae, Quam oblationem, övergår i instiftelseorden, genom vilka nattvardselemen-ten konsekreras och under vilkas läsande förvandlingen (transsubstantiationen) anses ske. Där canon missae börjar i sakramentarier och missalen plägade man sedan 700-talet framställa korsfästelsen i bild. Korsets stam har utbildats ur bokstaven T i begynnelsebönen Te igitur. I motsats till prefationen läses canon missae tyst, kallas därför på tyska Stillmesse. I evangeliska liturgier ha alltsedan Luthers Formula Missae 1523 de många bönemomenten i canon missae strukits, varvid instiftelseorden utbrutits och givits en självständig ställning. Ett undantag härifrån är Johan III:s liturgi av år 1576. R. S. Canta'bile, it., föredragsbet.: sångbart, sjungande. Canta'ta ->Kantat. Canta'te Do'mino ca'nticum no'vum, lat., Sjungen till Herren en ny sång, inledningsorden i Versio vulgatas övers, av ps. 98 och text till introitus på 4. söndagen efter påsk, vilken dag i dateringar med tiden (från 1100-talet) kom att kallas söndag cantate. I den anglikanska kyrkan omväxlar c. med magni-ficat som moment i aftongudstjänsten. Både som liturgiskt moment och som musikaliskt uppfordrande text har c. fått utomordentligt rik användning i kyrklig musik. C.-A. M. Ca'nte flame'nco ->Flamenco. Canteloube de Malaret [kaptlo b da malarä'], Marie J o s e p h, fransk tonsättare (f. 1879 21/io). C. fick privat musikundervisning alltifrån barnaåren men utbildades främst för ett borgerligt yrke. Med komposition sysslade han — vid sidan av bankanställning — närmast som autodidakt, till dess han 1901 kom i kontakt med dTndy och efter en tids studier per korrespondens för denne skrev in sig vid Schola cantorum i Paris. Liksom de Sévérac hör C. till den franska musikens regionalister, hans konst är folkloristiskt inspirerad, och hans landskap är Auvergne. Verk: Operorna Le Mas (1911—13; Paris 1929) och Vercingétorix (Paris 1933); sånger med orkester: Églogue d’automne (1909), Au printemps (1919) och Chants d’Auvergne (3 ser.) m. m. Litt.: L. G. Boursiac, Canteloube, musicien frangais (1941). K. R-n Ca'nticum, lat., sång, plur. c a'n t i c a (fr. cantique, eng. canticle), benämning på partier i bibeln, vilka till form och innehåll stå psalmerna nära. De tillhöra kyrkans äldsta liturgiska sångskatt och indelas i cantica maiora (»de stora sångerna»; ur NT) och cantica minor a (»de små sångerna»; ur GT). Maiora äro följande: canticum Mariae (->-Magnificat, Luk. 1:46 ff.) i vespern, canticum Zachariae (Benedictus Dominus 787 788