CAN ZON A Deus Israel, Luk. 1:68 ff.) i laudes och c a n-t icum Sim e on is (Nunc dimittis, Luk. 2:29 ff.) i completoriet. — Minora äro följande: c an t i c um Moysis (Cantemus Domino, 2 Mos. 15, och Audite caeli, 5 Mos. 32), can-ticum Annae (Exsultavit cor meum, 1. Sam. 2), canticum Habacuc (Domini audivi auditionem tuam, Hab. 3), canticum Isa ia e (Confitebor tibi Domine, Jes. 12), canticum Ezechiae (Ego dixi: in dimi-dio dierum, Jes. 38), canticum lonae (Clamavi de tribulatione, Jon. 2), canticum trium puerorum (Benedicite omnia opera Domini och Benedictus es, Domine, Dan. 3), Manasses bön (Domine omnipotens) samt canticum Azariae (Benedictus es), de tre sista apokryfiska. De tre nytestamentliga cantica beteckna höjdpunkten i resp, laudes, vesper och completo-rium, och deras utförande är i enlighet härmed något rikare gestaltat än psalmernas, i det att den gruppmelodiska stilen (->Gruppmelodisk stil) framträder något påtagligare i cantica-psalmodin gentemot den vanliga officiepsalmo-dins syllabiska melodik. Också fasthölls bruket att upprepa antifonan efter varje vers vida längre i fråga om canticum, än då det gällde psalmerna. (->Psalmodi.) Alltsedan Tridentin-ska mötet (1545—63) är det fastslaget, att antifonan sj unges före och efter ett canticum i dess helhet. R. S. Cantile'na, lat. och it., sångbar melodi av lyrisk karaktär, försvenskat k a n t i-1 e n a. Användes även överfört till likartad instrumental melodik; på musikerspråk dessutom liktydigt med sångbar tonbildning. C. förekommer under bl. a. 1200-talet (Ja-cobus av Liége) som term för flerstämmiga satser på grundval av den världsliga dansvisans olika former. I. B-n CantFno ->Chanterelle. Ca'ntio sa'cra, plur. c a n t i o'n e s s a'-c r a e (av lat. cantio, sång, it. canzo'ni spirituadi), under 1400—1600-talen namnet på en mängd saml. andliga sånger; synonymt med motetter. Jämförande art.: Canzona, Piae cantiones. Å.Å. Ca'ntus, förk. C., lat., under antiken beteckning för musik över huvud taget, även instrumental (Cicero: tibiae aut fi-dium cantus, blås- el. strängaspel), och för själva melodin. Under medeltiden vai’ cantus främst benämning på vokalmusik, t. ex. cantus g r e g o r i a n u s, lat., gregoriansk sång, el. cantus c h o r a 1 i s (enstämmig) koralsång (jfr Koral), och efter flerstämmighetens uppkomst också på sång i stämmor, vilka jämväl kunde numreras som cantus 1, cantus 2 etc. (jfr även Discantus). Eftersom flerstämmig sats erfordrade noggrann mätning av tidsvärdena hos skilda stämmor, för att dessa skulle kunna sammanflätas så som »ton-sättaren» avsett, benämndes dylik sång cantus mensuratus el. m e n-surabilis. Nödvändigheten redan för den äldsta stämföringen att kunna bilda rena kvarter och kvinter även från b och h framtvang s. k. falsk sång, cantus falsus el. fictus, dvs. användning av toner som ess och fiss, vilka den kyrkliga musikteorin ej erkände som »äkta». De livligare melodifigurerna i de till en gregoriansk el. folklig melodi fogade stämmorna föranledde uppkomsten av uttrycket cantus figuralis, figuratus el. floridus såsom liktydigt med flerstämmig musik, detta i motsats mot den allt trögare rörelsen hos den givna, kyrkliga el. folkvisemässiga stämman, cantus prius factus, lat., den i förväg gjorda el. givna stämman, som utgjorde liksom den fasta melodistommen i satsen och därför kallades cantus firmus, förk. c. f., den fasta melodin, men även cantus planus, eftersom den i äldre tid låg i botten av den flerstämmiga satsen, däremot knappast emedan dess rytmik var utplanad i jämna tidsvärden, såsom man velat tolka termen c. f. Sistnämda uttryck blev på romanskt källområde, där ju den äldre polyfonin företrädesvis utvecklades, rent av liktydigt med gregoriansk sång, fr. plainchant. Vanan vid en av notskriften mer el. mindre tydligt fixerad rytmik påverkade den rytmiskt högeligen utslätade gregorianska koralen åtminstone i en del populära melodier (sekvenser o. d.). De kunde upptecknas i en slags mensu-rerad form, närmast för att ange snabbare notvärden genom en »sönderbrytning» (lat. fractio) av större i mindre (jfr Diminution, 2). Sådan mellan cantus planus och cantus mensuratus pendlande, enstämmig musik benämndes cantus fractus (it. c an t o fratto). C.-A. M. Ca'ntus soroTum, lat., systrarnas sång, benämning på Vadstenanunnornas ritual för veckans tidegärder till Marias ära. Jämförande art.: Birgittinritualen. R. S. Canzona [-ntså'na], it., sång, visa, den italienska motsvarigheten till fr. c h a n-s o n. Urspr. beteckning för en lyrisk konstform med 8-radiga strofer, uppträder canzona under 1500-talet som namn på olika former av världslig vokalmusik, närbesläktade med ->frottola och ->villa-nella, ss. canzona alla n a p o 1 i- 789 790