C ART ER, E. C. Enrico Caruso. och gjorde småningom arr. åt alla USA:s ledande jazzorkestrar. År 1935 reste han till Europa, spelade i Frankrike, Holland, Belgien, England (där han var arrangör åt Henry Hall i London) samt besökte hösten 1936 Skandinavien, då han bl. a. gjorde grammofoninspelningar i Stockholm. Bland hans melodier kunna nämnas Blues in my heart, Dream lullaby, When lights are low och Harlem mood. H. M-g Carter [ka/ta], Elliot Cook jr, amerikansk tonsättare (f. 1908 11/i2). Efter studier i USA för bl. a. Piston och Holst samt i Paris för Nadia Boulanger har C. verkat som musikkritiker i tidskr. Modern musik i New York. Verk: Operorna Tom and Lily (1934) och One-act opera (1937) samt baletterna Pocahon-tas (1936) och The ball room guide (1937); en symfoni (1937), konsert för engelskt horn och orkester (s. å.), Tarantella för manskör och orkester (1936), oratoriet The bridge (1937), Madrigal book (s. å.) och Heart not so heavy as mine för kör a cap. (1939); två stråkkvartetter samt en sonat för flöjt (1939) och en för piano (1945) m. m. B. P. Carte'sius ->Descartes. Carulli [karoli], F er dina n d o, italiensk gitarrist (1770—1841), av grundläggande betydelse för det moderna gitarrspelet. C., som var självlärd, bosatte sig 1808 i Paris, där han dels gav konserter och dels meddelade undervisning på sitt instrument. Verk: Omkr. 350 kompositioner för gitarr (konserter, kvartetter, trios, duetter och soli). — Ett urval av hans produktion har utg. av E. Schwarz-Reiflinger i Alte Meister der Gitarre bd 1. — L’harmonie appliquée ä la guitare op 241 (1825; sv. övers, med titeln Fullständig guitarreskola; fl. uppl.). D. F. Caruso [-ro'så], Enrico, italiensk operasångare, tenor (1873 25/2—1921 2/8), Italiens berömdaste sångare i senare tid och säkerligen dess mest ryktbare lyriske artist, vars rolltolkning och sångstil genom tradition och talrika gram-mofoninsjungningar alltjämt äro förebildliga inom sin genre. Caruso, som var bördig från Neapel, där familjen levde i anspråkslösa villkor, väckte tidigt uppmärksamhet med sin vackra röst. Efter studier för A. Fasanaro — i vars opera I briganti Caruso vid 15 års ålder ffg. beträdde scenen — och G. Vergine följde 1894 den egentliga debuten på Teatro Nuovo i hemstaden i Morellis L’amico Fran-cesco. Framgången var måttlig, men redan följande år, då han framträdde i La traviata, La favorite och Gioconda, hade allmänhetens bifall fått en annan klang. Med tolkningarna av Loris i Giordanos Fedora, som han kreerade på Teatro Lirico i Milano 1898, och Rodolphe i Bohème, som han sjöng både på La Scala 1901 och mot Nellie Melba i Monte Carlo 1902, befäste Caruso sitt rykte, som nådde sin fulla glans med framträdanden som hertigen i Rigoletto på Covent Garden 1902 och Metropolitan 1903. Sin ställning som samtidens ypperste tenorsångare behöll han sedan intill sin död. Efter 1903 tillhörde Caruso icke någon enstaka scen utan var endast för gästspel knuten till de ledande operorna, främst Metropolitan. Caruso byggde sin enastående ryktbarhet på 811 812