CEMBALO Cembalo. av upprättstående form) nämnas redan på 1300-talet med namn som eschequier (exaquier, exa-cherium), och från 1400-talet förekommer instrumentet ofta på avbildningar, i regel benämnt »clavicymbalum». Det engelska namnet »virginal» betecknade till omkr. 1600 både spi-nett- och cembalotyperna. Det äldsta bevarade instrumentet är signerat »Hieronymus Bononi-ensis Romae 1521» och de flygelformade instrumenten tillverkades under hela 1500-talets lopp huvudsakligen i Italien. Först inemot år 1600 flyttades tyngdpunkten till den berömda instrumentby ggarf amil j en Ruckers i Antwerpen. Redan under 1500-talet började man utnyttja de olika klangverkningar, som erhöllos genom att strängarna knäpptes på olika punkter. Från denna tid (tidigast 1538) finns också prov på cembaloinstrument med dubbla uppsättningar strängar, en i 8'-ton och en oktaven över, alltså i 4'-ton. Mot århundradets slut blev det även vanligt att bygga instrument med två klaviaturer. Under 1660-talet försågos dessa i regel med tillsammans tre el. fyra register av 8'-och 4'-typ; däremot förekom 16'-register först med 1700-talet och även då blott undantagsvis. Det är närmast ur denna cembalons stela dynamiska registrering som tesen om barockens »terrassdynamik» uppkommit. Registerandragen flyttades vid denna tid från instrumentets högra sida till dess framsida; de moderna instrumentens pedalregistrering har däremot förekommit mycket sällan på äldre instrument. Den tunna resonansbottnen och de likaså tunna strängarna gjorde cembalons klang spröd men samtidigt övertonsrik. I Tyskland eftersträvade man en mjukare, mer sångbar klangkvalitet, i Frankrike en mera klar, spetsig och skimrande klang. Den solistiska cembalomusiken nådde sin höjdpunkt med 1600- och det tidiga 1700-talets franska clavecinister. Dessutom var cembalon under hela 1600- och förra hälften av 1700-talet oumbärlig som generalbasinstrument, ackordiskt utfyllande och rytmiskt sammanhållande, blandande sig med såväl instrument som sångstämmor. Efter att under senare delen av 1700-talet ha fått uppleva en konkurrens med klavikordet, som en tid kommit på modet, måste cembalon omkr. 1800 slutgiltigt ge vika för hammarklaveret med dess rikare och framför allt böjligare dynamiska schatteringsmöjligheter. Först med det växande intresset för återupplivandet av äldre musik under 1900-talet har cembalon åter kommit till användning. Flera moderna instrumentbyggare tillverka åter cembaloinstrument, t. ex. de franska firmorna Érard, Gaveau och Pleyel, Dolmetsch i England, Steingräber, Neupert, Maendler-Schramm, Kemper i Tyskland. För tolkningen av gammal musik på cembalo har särskilt den polska cembalisten Wanda Landowska gjort en insats och hennes exempel följde bl. a. E. Bodky, A. Ehlers, Eta Harich-Schneider, G. Ramin, E. V. Wolff och i Skandinavien Liselotte Selbiger m. fl. Cembalo (konstruktionsskiss). 839 840