CENTRALKOMMITTÉN FÖR MUSIKALISK FOLKBILDNING Fanny Cerito. områden. Med sitt stora och fint differentierade tonförråd, sitt komplicerade system av melodi- och rytmtyper och sin föredragsstil är den i stort sett identisk med den över hela det islamska området utbredda konstmusiken (->Arabisk-is-lamsk musik). Enklare förhållanden uppvisar däremot musiken hos de turkiska och mongoliska nomadfolken i Centralasiens steppregioner. Den har en förhållandevis enhetlig prägel och stöder sig genomgående på visan. Till följd av sin större sångbarhet och strängt strofmässiga byggnad står den också vår europeiska känsla väsentligt närmare. Särskilt gäller detta för Kara- och Kasakkirgisernas sånger med deras vittsvävande, diatoniska melodiföring, deras fritt accentuerande rytmik, som anpassats till metern, och det naturliga sångsätt (bröströst), på vilket de föredras. Något annorlunda beskaffad är de mongoliska folkstammarnas musik, vars ursprungliga tonsystem och melodibildning under tidernas lopp blivit mer och mer bemängda med kinesiska element. Till dessa höra halv-tonsfri pentatonik, omfångsrik ambitus, stora intervallsprång, jämntaktiga periodiska grupperingar och långsamt föredragssätt m. m. Dock träffar man ännu i dag på alltjämt vanliga sånger av en kulturhistoriskt äldre typ, där rytmiken synes utveckla sig fullkomligt fritt. — En särskild grupp utgör turkmenernas och tad-jikernas musik, som står under starkt inflytande av den persiska högkulturen. Alla de nämnda folken ha emellertid det gemensamt, att professionella musiker i detta ords trängre bemärkelse äro obekanta för dem. En betydelsefull roll spela däremot de halvprofessionella folkliga sångarna och instrumentalis-terna, vilka vandra från plats till plats och överallt mottagas med största aktning och he-dersbevisning. Men den största populariteten kunna hjältesångarna glädja sig åt, vilka eftei gammal tradition men i ständigt nya variationer besjunga stordåd från sagan och historien i stora epos. Innehållet i stort och den yttre musikaliska formen äro givna, och den senare består i allmänhet av en kort och ständigt varierad, återkommande melodiformel av förhållandevis ringa omfång. I motsats till befolkningen i oasområdena använda sig Centralasiens nomadfolk av endast få musikinstrument, violinen, lutan och flöjten. Emellanåt begagnas även cittror. Allmänt utbredd är däremot mungigan. Slaginstrument förekomma ej annat än inom kulten. Litt.: M. G. Capus, La musique chez les Khir-gises et les Sartes de 1’Asie Centrale (i Revue d’ethnographie 1884); E. M. von Hornbostel, No-tizen über kirgisische Musikinstrumente und Melodien (i R. Karutz, Unter Kirgisen und Turkmenen, 1911); I. Krohn, Mongolische Melodien (i ZMW 1920/21); V. A. Uspenskij och V. M. Beljajev, »Turkmenisk musik» (ry.; 1928); P. Weiss, Usbekische Musik (i Die Musik 1930/31); V. M. Beljajev, »Usbekistans musikinstrument» (ry.; 1933); S. Lévique, La musique des Tadjiks (i Le ménestrel 1936); The music of the Mongols, bd 1 (1943). E.E. Centralkommitté^n för musikalisk folkbildning ->Musikaliskt folkbildningsarbete. Centraloperetten grundades 1918 som ett led i Folkparkernas teaterverksamhet och med Sigrid Eklöf-Trobäck som första ledare (1918—43). År 1919 tillkom en andra avd. med Johan Eklöf som chef och från 1930 var verksamheten uppdelad på 3 avd., senare 5 och nu 4. Bland andra ledare märkas O. Textorius (1928—34) och L. Egge (1938—48). De nuvarande äro K. Kinch från 1929, G. Werner från 1938, Ingalill Söderman från 1943 och Elsa Winge från 1947. Under årens lopp ha givits 154 operetter och sångspel samt 23 operor. B. P. Cerdana [fcärda/na] ->Sardana. Cerito [tjeri/tå], Fanny, italiensk dansös (1821—99). C. debuterade i Neapel 1835, turnerade i Italien, var därpå två år i Wien och framträdde 1840 ffg. i London, där hon följande år dansade i 843 844