CHOPIN ett individuellt uttryckssätt, en melodisk, rytmisk, harmonisk fraseologi, som är honom egen. Påverkan från J. N. Hummel och i viss mån även från Weber kan spåras i de första verken, men redan så tidigt som i det år 1827 komponerade Rondeau ä la Mazur op. 5 framträder Chopins egenart. Han ger här ett vackert uttryck åt en sida av sitt väsen, den folkligt levnadsglada. Det drag av vemod, smärta och tragiskt lidande, som fanns på djupet av hans själ, närdes ytterligare av det dystra öde, som övergick hans olyckliga fosterland. Efter bosättningen i Frankrike mognade och individualiserades ytterligare hans stil, men å andra sidan bidrog den salongsmiljö, i vilken han vistades, och hans med åren alltmera tilltagande känslighet och ömtålighet att giva en prägel av smäktande, nästan trånsjuk vekhet åt hans konst. Bland Chopins verk intaga de egentliga danserna en framstående plats. Minst märkliga äro väl valserna, av vilka dock flera äro verkliga pärlor, såsom den ömt elegiska i a-moll (op. 34:2), medan åter andra ha en mera ytlig brio och salongsprägel. Mazurkorna rymma många utsökta ting; denna från början folkliga polska dans har av Chopin lyfts till konstmusikens sfär utan att förlora sin ursprungliga naturlighet och friskhet. Vid sidan av etyderna och polonäserna äro de också det bästa uttrycket för tonsättarens raffinerat avancerade harmoniska och rytmiska djärvheter. Vad p o-lonäserna beträffar, ligga förhållandena något annorlunda till, i det denna dans aldrig var folklig utan snarare en aristokratisk sällskapsdans; hos Chopin får den en ridderlig grandezza och högburen hållning och innesluter en stor stämningsrikedom av stolthet, trots, patos, bravur och festglädje. Vid en kritisk granskning av Chopins tondikter frapperas man av hur säkert hans konstnärliga formsinne arbetar, närhelst han låter verkets idé bestämma formen, och hur besvärad, för att ej säga hämmad, han verkar, när han strävar att följa något hävdvunnet schema. Man märker sålunda, hur föga sonatformen med sin inte så litet spekulativa karaktär passar hans läggning, under det däremot de fritt gestaltade balladerna i sitt musikaliska händelseförlopp präglas av en otadlig inre logik. Likväl rymma även de med benämningen sonat försedda verken (op. 4, 35 och 58 samt violon-cellsonaten op. 65) rika skönhetsvärden; särskilt gäller detta b-mollsonaten op. 35 med den bekanta sorgmarschen. Något ytliga äro de båda konserterna (e-moll op. 11 och f-moll op. 21, båda ungdomsverk) för piano och orkester. 889 George Sand. Porträtt i olja av A. Charpentier. Omkr. 1838. Synnerligen högt stå Chopins fyra lidelsefulla, storslagna ballader (g-moll op. 23, F-dur op. 38, Ass-dur op. 47 och f-moll op. 52), vilka trots sin bräddfulla känslorikedom ha en omisskännlig episk karaktär och kunna betraktas som ett slags musikaliska sagor med mycket av äventyrets spänning och tjusning. Vissa forskare ha även velat ställa dem i samband med de stora polska nationaldiktarnas alstring. N o c-turnerna ha kommit att åtnjuta en ofantlig popularitet i sin egenskap av lättillgängliga stämningsstycken; själva genren tog Chopin upp efter engelsmannen John Field och utbildade den efter sitt kynne. De äro till sin halt ganska ojämna, i det några, t. ex. den smärt-fyllda, djupt gripande i c-moll (op. 48:1), äro innerliga själsbikter, under det andra offra väl mycket åt salongssmaken. Kärnfulla och virtuost briljanta äro Chopins s c h e r z i, graciösa hans impromtus. En plats för sig intaga preludierna, av vilka de flesta, som nämnts, tillkommo på Mallorca. Dessa korta, i formen knappa skisser ge oss en oändligt rörande bild av den Chopin, som alltmera greps av ensamhetens vemod och anade sin snara bortgång. Ett vid konserter ofta förekommande nummer är den i sin idérikedom grandiosa fantasin f-m o 11 (op. 49), som verkligen gör skäl för namnet fantasi och som väver en värld av skiraste poesi över en fond av djup smärta. 890