CONCIT AT O andra förlustelser voro förbjudna. Con-certs spirituels efterbildades i andra länder, bl. a. i Sverige där särskilt abbé Voglers konserter i Stockholm och annorstädes på 1790-talet blevo mycket uppskattade. Concerts spirituels, vilkas upphovsman var A. Danican Philidor och bland vilkas ledare märkas J. Mouret, J. J. Cassanea de Mondon-ville, A. d’Auvergne och P. Gaviniés, avhöllos urspr. i Tuilerierna, varvid instrumentalister togos från Stora operan. Före 1728 förekommo varken fransk musik eller dramatisk musik på programmen. Efter mönster från Paris upp-stodo liknande institutioner under samma namn i Leipzig (J. A. Hiller), Berlin (J. F. Reichardt) och Wien (F. X. Gebauer). Under revolutionen lågo dessa konserter nere i Paris men återupptogos där 1805, nu endast under själva påskveckan, och ha i denna form ägt bestånd ända in i våra dagar. Litt.: C. Pierre, Le concert spirituel 1725— 1790 (1900); M. Brenet, Les concerts en France sous 1’ancien régime (s. å.). G. T. Coneita'to [-tji-], it., upprört. Stile concitato kallas ofta den dramatiska stil med orkestertremolon, som framför allt Monteverdi utbildade. Litt.: W. Kreidler, Heinrich Schütz und der Stile concitato von Claudio Monteverdi (1934). L B-n Concone [kånkå':-], Giuseppe, italiensk tonsättare och sångpedagog (1801— —61), bekant genom sina 5 bd solfeggier och vokaliser, tryckta i åtskilliga upplagor. C. vistades från 1832 i Paris, där han undervisade i sång. Efter franska revolutionen 1848 återvände han dock till sin fädernestad Turin och erhöll där anställning som organist i hovkapellet. C. har även komponerat två operor, skrivit sånger samt utg. studier för piano. D-d Conco'rdia, eg. Musiksällskapet C o n c o r d i a, ett i Gävle av stadsläkaren A. L. Santheson 1805 gr. musiksällskap med uppgift att genom konserter dels höja den musikaliska »bildningen inom samhället», dels anskaffa medel till stadens pauvres honteux. Namnet tillkom först 1829. Året därpå uppgick det under 1820-talet arbetande teatersällskapet U. M. i C., som senare även samman-slogs med ett 1855 omtalat nybildat »symfonisällskap». Verksamheten bedrevs till stadens brand 1869, återupptogs 1881 och fortgår alltjämt efter en del längre eller kortare avbrott. Sällskapet har uppfört såväl större vokala och instrumentala verk som kammarmusik av in hemska och utländska tonsättare. Sedan 1913 har C. samarbetat med stadens orkesterförening, Gävleborgs läns orkesterförening. Ledare ha varit bl. a. C. J. Moberger till 1844, W. Björkgren 1882—1912, R. Liljefors 1912—31 och L. J. Mowinckel jr 1931—34. Dess nuvarande dirigent är sedan 1944 Arne Blomqvist (f. 1905 12/2). Jämförande art.: Gävle. Litt.: C. M. Ström, Minnesblad öfver Musiksällskapet Concordia i Gäfle 1805—1905 (1905). H. M-g Concordia var även namnet på ett i Stockholm av A. Mankell 1840 bildat musiksällskap med uppgift att framföra speciellt andliga körverk. Sällskapet, som bestod av stråkorkester samt blandad kör (omkr. 60 personer), upplöstes dock efter endast två års verksamhet. Å. V. Condon [kå'ndan], Eddie, samtida amerikansk gitarr- och banjospelare, numera mestadels uppträdande i små ensembler på New Yorks nattklubbar. Upptäckt av Jimmie Ncone har C. tillhört ett stort antal jazzorkestrar och gjort många grammofoninspelningar tills, m. Red McKen-zie. C. använder 4-strängad gitarr. H. M-g Condu'ctus, lat. av conducere, sammanföra. 1. Senmedeltida liturgisk-mu-sikalisk beteckning i företrädesvis romanska källor för ett slags gregoriansk inlednings- el. överledningssång. — 2. En med c. 1 i samband stående flerstämmig kompositionsart till metrisk text med övervägande homofon satsstruktur och utan angiven cantus firmus. Conductus, som bl. a. finnes beskriven hos Franco av Köln, odlades framför allt under senare delen av 1100-talet och förra hälften av 1200-talet. I sin egenskap av flerstämmig sats över fritt uppfunnen ténormelodi innebar conductus den första flerstämmiga formtyp där tonsättaren helt kunde vara nyskapande. Dess metriska texter kunde ha såväl religiöst som världsligt innehåll. Från den mera homofont präglade conductustypen kan urskiljas en melodiskt något rikare typ (»conductus habens caudam»). Även sedan conductus efter omkr. 1250 utträngts av motetten återfinnas talrika spår av dess quasi-ackordiska satsteknik, framför allt i den italienska flerstämmigheten omkring 1300. Litt.: J. Handschin, Notizen über die Notre-Dame-Conductus (i Bericht über den 1. mu-sikwissenschaftlichen Kongress... in Leipzig 1925; 1926); OHM 1.; E. Gröninger, Repertoire-Untersuchungen zum mehrstimmigen Notre-Dame-Conductus (1939); L. Ellinwood, The conductus (i MQ 1941); uppsatser av J. Handschin (i AM). Värdefulla bibliografiska hän 943 944