CONCERT S S PI RIT U E L S avsnitt skall utföras icke av full besättning utan av solostänunor (concertino). Sinfonia concertante (Sym-phonie concertante), under 1700-talet vanligt namn på konsert med flera solistiska instrument (t. ex. Mozarts för violin och viola resp, för fyra blåsare), alltså en överföring av concerto grosso-principen (->Concerto grosso) till den wienklassiska konsertformen. Jämförande art.: Konsert. I. B-n Concertkna [-tjär-], sexkantigt, likto-nigt dragspel med fullständig kromatisk skala. C. uppfanns av C. Wheatstone i London 1829 och blev på 1840-talet populär på kontinenten. En rik litteratur av kammarmusik och solostycken finnes för instrumentet, som ännu flitigt begagnas hos Frälsningsarmén. C. tillverkas i 4 storlekar: sopran (med omfånget g—c4), tenor (c—c3), baryton (F—f2) och bas (C—c2). Jämförande art.: Dragspel. D. F. Concertino [kåntjärti/nå], it., dim. av concerto, solistgruppen i en concerto grosso; även mindre konsert. Concerto [kånt/ä'rtå], it. (av lat. con-certa're, tävla, strida), förekommer huvudsakligen i sammansättningar ss. c. grosso, c. da camera, kammarkonsert, och c. da c h i e s a el. c. e c c 1 e-siastico, kyrkokonsert el. »andlig konsert» (hos Viadana 1602, Schein, Schütz m. fl.), som senare utvecklades till kantaten, vilken länge t. ex. hos J. S. Bach gick under namnet c. Jämförande art.: Concerto grosso, Kantat, Konsert. L B-n Concerto, balett av George Gé till F. Chopins pianokonsert nr 2 f-moll op. 21. Uppförd ffg.: Monte Carlo; Sthlm 1940; Hfors s. å. Concerto grosso [kånt/äTtå grå'sså], it., stor konsert, den från senare hälften av 1600-talet vanliga benämningen på instrumentalkompositioner med två mot varandra kontrasterande klanggrupper (concerto). Dessa två grupper, som ha rötter i den vene-tianska flerkörigheten, varierade till en början starkt till sin sammansättning (G. Gabrieli: Sonata pian e forte). Typen kan spåras under hela 1600-talet och utvecklades av italienare som Albrici, Bertali, Stradella (före 1682) och 941 Torelli (1709). Hos Corelli finns, enl. G. Muffat, den typiska concerto grosso med en mot tutti kontrasterande, enkelt besatt trio, utvecklad redan omkr. 1682. Denna concertinogrupp av tre instrument bestod oftast av två violiner och violoncell (med b. c.), sannolikt under inflytande från den i fransk operabalettmusik vanliga triotypen två flöjter (oboer) och fagott. Corelli är dess förste klassiske mästare med sina 12 concerti grossi op. 6 från decennierna kring 1700, andra namn äro Geminiani, Loca-telli, Vivaldi, Händel m. fl. Bachs sex Branden-burgkonserter (1721) få med sina olikartade besättningar och sin fria samverkan mellan solo- och orkesterstämmor (s. k. ripienstäm-mor) principiellt räknas till concerto grosso, ehuru flera av dem stå på gränsen till rena orkesterverk utan den stela gruppering i formellt hänseende av concertino- och tuttipartier, som eljest är normal. Concerto grosso bygger alltså främst på klangkontraster och kan uppträda såväl i en flersatsig concerto da camera som i en fyrsatsig concerto da chiesa och i en tresatsig italiensk uvertyr. Den med concerto grosso närbesläktade solokonserten har regelbundet den tresatsiga uppläggningen (snabb-långsam-snabb). Den karakteristiska klangkontrasten har vidare lämnat tydliga spår efter sig i den tidiga Mannheim- och Wiensymfoniken, t. ex. hos Haydn. Formen har återuppstått i den moderna musiken och använts av bl. a. Kaminski, Hinde-mith, Distler, Rosenberg, Blomdahl, Holmboe m. fl. Jämförande art: Concerto, Flerkörighet, Konsert, Uvertyr. Litt.: A. Schering, Geschichte des Instrumen-talkonzerts (-1927); W. Fischer, Instrumentalmusik von 1600—1750 (i AdHM 1); H. Engel, Das Instrumentalkonzert (1932). I. B-n Concertpalaet i Köbenhavn. Det s. k. Schimmelmann’ske Palae i Köpenhamn övertogs 1884 av ett konsortium, som ombildade det till konsertlokaler. Vid den första nordiska musikfesten i Köpenhamn 1888 användes det ffg. för konsert, ehuru det ännu icke var helt färdigt för sitt nya ändamål. Den egentliga invigningen ägde rum 1889. Kort därefter övergick palatset till Odd-Fellow Ordnen och heter sedan dess Odd-Fellow Palae t. Stora salen rymmer 1 500 åhörare, den mindre 550. Sch. Concerts spirituels [kånsä/r spirityä'l], fr., »andliga konserter», benämning på de konserter som 1725—91 gåvos i Paris under fastlagen (14 dagar före och 8 dagar efter påsk), då teaterföreställningar och 942