COUPERIN Hennes syster Mari e-A n n e C. (6) (f. 1677) upprätthöll de musikaliska familj etraditioner-na som organist i det kloster, där hon vid unga år avsvor sig världen. K. R-n 7. Couperin, Nicolas (1680—1748), son till 3, bror till 5 och 6. Först anställd hos greven av Toulouse fick C. 1733 efterträda sin kusin, »den store» Couperin, som organist vid S:t Gervais i Paris och innehade denna befattning till sin död. K. R-n COUPERIN, FRANQOIS d. y. (8). Den franske tonsättaren Frangois Couperin d. y., f. i Paris 1668 10/n, d. där 1733 12/b, kallad le Grand, var sin berömda släkts yppersta medlem och den förnämste representanten för den franska klassiska instrumentalmusiken. Utomordentligt skicklig clavecinist, bringade han inom sin nation den klassiska epokens klaver-musik till teknisk och konstnärlig fulländning men skapade med bl. a. sina Concerts royaux mästerverk även för kammarmusikaliska ensembler. Frangois Couperin var son till organisten i S:t Gervais Charles Couperin (4), blev i tidigaste barnaåren undervisad av denne och fick sin slutliga musikutbildning av hovorganisten J. Thomelin. Redan 1685 installerad vid S:t Gervais-orgeln i Paris, fick han vid Thome-lins död 1693 övertaga också dennes organistbefattning vid hovet med titeln »Organiste du Roi», och senare utnämndes han till »Maitre du clavecin» för de kungliga barnen, vilket innebar att han under en följd av år fick undervisa bl. a. tronföljaren även i komposition. Han bar också från 1717 titeln »Ordinaire de la musique de la chambre du Roi». Som erfaren pedagog utgav Couperin 1716 en handbok i klaverspel, L’art de toucher le clavecin, vilken väckte stort intresse bl. a. hos J. S. Bach, en mästare, som livligt uppmärksammade även sin franske kollegas artistiska verk. Likt Bach på sitt håll var Couperin le Grand i sitt land den förste som tog tummarna i bruk för klaverspelet. Couperin debuterade som tonsättare 1690 med några orgelkompositioner, och även i det följande skrev han självfallet en hel del sakral musik, bl. a. åtskilliga motetter. Denna del av hans alstring är dock — ehuru präglad av tekniskt mästerskap — mindre betydande och anses i fråga om värdigt allvar och pondus inte kunna mäta sig med vad hans samtida Lalande producerade på området. Sin verkligt stora insats gjorde Couperin i stället som kompositör av världs-971 lig kammarmusik. På denna linje tog han starka intryck av Corelli — vilken han också demonstrativt hyllat i triosonatan Le parnasse ou VApothéose de Corelli (1724) — men förföll dock inte till slavisk imitation utan lyckades mycket fint omsmälta inflytelserna i en egen stil och förena den italienska tendensen med en utpräglat fransk smak. Sin sista serie av Concerts royaux — som trycktes 1724, två år efter den första — kunde han därför med skäl ge titeln Les goüts réünis. Dessa Concerts för växlande besättning, inalles 14 flersatsiga stycken, ha av A. Tessier betecknats som »hans kanske tillgängligaste och mest intagande. Formen är alltigenom klar, stämföringen utan förvecklingar, tonen smekande öm eller muntert leende ... Utan andra syften än att underhålla har hans musik här en säregen förmåga att skapa en stämning av ljuvt drömmeri». Denna stämningsskapande förmåga finns emellertid i rikt mått även hos hans Pièces de clavecin, som utkommo i 4 bd 1713—30. Med sina mera deciderade konstnärliga syften äro de också i viss mån mera betydelsefulla än nyssnämnda konserter. På klavermusikens område, där hans» föregångare i stort sett nöjt sig med att sammanställa rena danssviter, inriktade sig Couperin på att göra karaktärs-stycken, att bjuda ett slags genremåleri i toner, och dessa hans musikaliska pasteller fingo en poesins lyster motsvarande den i Watteaus bilder. Frånsett sådana tidstypiska effekter som imitationer av klockspel och fågelkvitter (i bl. a. Le carillon de Cithère, Le rossignol en amour, Le gazouillement) är den deskriptiva tendensen (som i viss grad fanns även hos Louis Couperin) dock inte alltför påtaglig, spränger inte gränserna för ett rent musikaliskt uttryckssätt. Ett porträtt som t. ex. Soeur Monique har, likt flera andra av Cou-perins stycken, formen av en regelbunden rondeau, indelad i »kupletter»; den flersatsiga kompositionen Les fastes de la grande et an-cienne mxnxstrxndxsx (ménestrandise), med dess dansanta parad av jonglörer och akrobater, tiggare, invalider och fyllbultar, håller sig likaledes inom den rena tonkonstens råmärken, och i sviten Les folies francoises, ou Les dominos med satstitlar som La langueur sous le domino violet, La coquéterie sous di-férens dominos, La jalousie taciturne sous le domino gris de Maure etc., är det självfallet inte alls fråga om yttre skildring utan om ett spel med antydningar. Ett visst drag av preciositet vidlåder onek- 972