COURLÄN DER Courante ur J. S. Bachs engelska klaversvit nr 1 A-dur. ett dansschema med egenartad sicksackrörelse i relativt rörligt tempo. Den fasta stegordningen kunde härvid förenas med dansmelodier i såväl två- som tredelad takt. När couranten, framför allt under 1600-talets senare hälft, var modedans i Frankrike (Ludvig XIV:s favoritdans) hade den däremot en mera hövisk-gravitetisk karaktär, besläktad med branlen. Efter 1700 dansades couranten icke längre men levde kvar ännu en tid i stiliserad form som svitsats. Den italienska corrente (notex. a), vilken påträffas under hela 1600-talet, går i rörlig tretakt (3/4, 3/s)- Den utvecklades tidigare än den franska, mera förfinade couranten (notex. b). Den senare blev vid seklets mitt fast ingrediens i den instrumentala sviten (mellan alle-mande och sarabande och ofta behandlad som allemandens rörliga efterdans, eventuellt t. o. m. med samma melodiska material). I likhet med allemanden blev couranten föremål för starkt kontrapunktisk stilisering. Särskilt karakteristiska äro i couranten de rytmiska omkastningarna mellan 3/2 och °/4. I. B-n; K. R-n Courländer [ko:'r-], Bernhard, amerikansk pianist av dansk börd (1815—98), var under 1830- och 40-talen högt ansedd som virtuos i den danska huvudstaden men överflyttade 1846 till Amerika, där han verkade till sin död som lärare vid MK i Baltimore. C., som var elev av bl. a. A. Schmitt i Frankfurt a. M., debuterade 1832 vid en konsert på Det kgl. Teater i Köpenhamn. På sina konsert-975 resor nådde han Västindien samt Nord- och Sydamerika. C. skrev även ett antal pianostycken. Sch. Courvoisier [korvOazie'], Walter, tysk tonsättare och dirigent av schweizisk börd (1875—1931), företrädare för den s. k. Münchenskolan. Han rör sig gärna i elegiska stämningar och visar i sin kammarmusik och sina lieder en viss förkärlek för arkaistiska vändningar. C. studerade först till läkare, dr med. 1900, men övergav detta yrke för musiken och var Thuilles elev i München; sedan lärare där i musikteori. År 1907 blev han en av ledarna för Kaimorchesters folkkonserter där och 1910 lärare i komposition vid MA. — Prof. 1919. Verk: Operor, bl. a. Lanzelot und Elaine (München 1917) och Die Krähen (München 1921); en symfonisk prolog till Spittelers Olym-pischer Frühling op. 10 o. a. orkesterverk; oratoriet Totenfeier för soli, kör, orkester och orgel op. 26 o. a. körverk; kammarmusik; 6 sviter för soloviolin, pianostycken och omkr. 150 sånger m. m. Litt.: T. Kroyer, W. C. (1928). F. H. T. de Coussemaker [da kosmakä/r], Charles E d m o n d Henri, fransk musikforskare av belgisk börd (1805—76), en av 1800-talets ledande musikhistoriker med särskilt intresse för medeltidens tonkonst. C., som urspr. studerade juridik och även verkade som advokat och domare i bl. a. Haze-brouck, Dunkerque och Lille, fick sin musikaliska utbildning av bl. a. Reicha (harmonilära) i Paris och Lefebvre (kontrapunkt) i Douai. Han framträdde även som tonsättare med mässor o. a. kyrkomusik, romanser m. m. men kom genom F. J. Fétis att alltmera ägna sig åt musikvetenskapen och utgav Scriptorum de musica medii aevi... (4 bd, 1864—76; nytr. 976 Courante av J. B. Loeillet.