CURZON Academy of Music i London, ledde från 1880 Tonic Sol-fa College of Music. Hans skrifter omfatta bl. a. Studies in worship-music (2 d., 1880—85), Musical notes in Paris (1882) och en biogr. över fadern, Memorials of John Curwen (s. å.). — Han var från 1877 g. m. Anne Jessy Gregg (1845—1932), vilken, var verksam inom samma fält som maken och bl. a. utgav arbeten om pianoundervisning för barn efter tonic sol-fa-metoden. J. Curwen grundade 1863 musikförlaget J. Curwen & Sons, Ltd, som företrädesvis utgav kör- och skolmusik men under senare år även publicerat samtida musikverk inom andra områden. Det sammanslogs 1923 med F. & B. Goodwins förlag. Bland utgivna periodiska alster märkas The musical news and herald (veckotidskr.) och The sackbut (må-nadstidskr.). S. W. Curzon [ka:zn], Clifford, engelsk pianist (f. 1907 18/s), en av Englands f. n. främsta. C., som fick sin utbildning vid Royal Academy of Music i London, debuterade där 1923 och fortsatte senare studierna för Schnabel i Berlin samt Wanda Landowska och Nadia Boulanger i Paris; var en kortare tid omkr. 1945 lärare vid Royal Academy of Music. C. har även företagit omfattande konsertresor i Europa och USA. — G. 1931 m. den amerikanska cembalisten Lucille W a 11 a c e. Litt.: D. Brook, Masters of the keyboard (1947). B.P. de Curzon [kyrså'n], Emanuel Henri Parent, fransk musikskriftställare (1861 —1942), dr phil., till 1926 arkivarie vid Archives Musicales i Paris. C. var dessutom musikkritiker i tidn. Gazette de France och har till franska översatt Mo-zarts brev (1888—98) och skrifter av E. T. A. Hoffmann (1891) och Schumann (1894—98). Skrifter: Les dernières années de Piccini ä Paris (1890), Musiciens du temps passé... (1893; 21899), Croquis d’artistes (1897), État sommaire des pièces et documents concernant la musique (1899), Les Lieder de Schubert (s. å.), Essai de bibliographie mozartine (1906), Documents inédits sur le »Faust» de Gounod (1912; tills, m. A. Soubies), L’oeuvre de R. Wagner ä Paris et ses interprètes (1920), Cosima Wagner et Bayreuth (1930; 21931) och tidskr.-art. samt biogr. över Grétry (1908), Meyerbeer (1911; 21914), Mozart (1914), Rossini (1920), Thomas (1921), Fauré (1923), E. Reyer (31924), Berlioz (1932) o. a. Å. V. Cusanino ->Carestini. Cu'stos, lat., väktare, i neum- och koralnotskrifterna redan på 900-talet liksom i musikkällor från nyare tid ett i slutet av en notskriftsrad anbragt tecken, åsyftande följande rads inledande not och paleografiskt liktydigt med e (av lat. equaliter, på samma sätt, lika): C:s ändamål i linjelösa noteringar är sålunda en tonhöj dsbestämning (diaste-mati). C.-A. M. Cuypers [kö'jpars], Hubert, holländsk tonsättare (f. 1873 26/i2), elev av bl. a. Zweers. C. är främst känd för de-klamatorierna Die Wallfahrt nach Kev-laar och Das klagende Lied men har i övrigt framträtt med operor, orkesterverk, körverk (bl. a. ett oratorium och mässor) samt sånger. G. M. Cuzzoni [kotså:'ni], Francesca, italiensk operasångerska, alt (1700—70), en av de mest berömda dramatiska artisterna under 1700-talets förra hälft och särskilt känd genom sina glansfulla tolkningar av Händeis hjältinneroller. C. var elev av Lanzi och debuterade 1719 i Venedig i G. B. Bassanis Alarico. Åren 1722— 28 sjöng hon i London under Händ el och prisades bl. a. för sin lysande framställning av titelr. i dennes Rodelinda. Efter ett kort triumftåg genom Europa dalade hennes stjärna hastigt. C. ägde en storslagen stämma, och hennes rolltolkning präglades av stor inlevelse och skapande fantasi. — Bild sp. 1006. G. P. Cyklisk form kan allmänt varje musikaliskt verk sägas ha, som är sammansatt av flera, var för sig avslutade satser, t. ex. ->svit, ->sonat, ->symfoni, ->kon-sert, ->sångcykel, ->kantat etc. Utvecklingen från ensatsiga formtyper till flersatsiga, via olikartade mer eller mindre tillfälliga kedjeformer, kan särskilt följas under 1600-talet, t. ex. kantat ur motett, kyrko-sonata ur ricercar osv. I hög grad var den resultatet av barockens strävan mot klart skilda, enhetliga och därmed mera omfångsrika satser. Det starkaste sammanhållande elementet i cykeln var vid denna tid tonartsförhållandet (i sviten en enda tonart med utvikningar endast till varianten, i kyrkosonatan till närbesläktade tonarter) och den planmässiga kontrasteringen av satserna till karaktär och tempo, varvid de ofta grupperades parvis (ev. med dominantslut emellan). Med wienklassicismen ställdes den cykliska formen i centrum och utvecklades till en verklig organism med normalt fyra, i regel från varandra fristående satser. För romantiken med dess strävan efter att utplåna skarpa gränser och skapa en mera poetiskt och känslomässigt än musikalisk-logiskt betingad helhetsverkan var det naturligt att på olika 1003 1004