Dl. Ton-namn. D (fr. Ré, it. Re), namn på andra tonen i vår mo-• derna grundskala, C-dur, liksom grundtonen i D-dur (med 2 #, för f och c) och d-moll (med 1 b, för h) samt i de doriska och hypodoriska kyrkotonerna. I medeltidens bokstavsnotskrifter var D fjärde tonen (nedifrån), belägen en kvart över utgångstonen a. — 2. Beteckning för ->ackord och ->tonart. — 3. Förk. för dominant (->Funktionslära). I.B-n Da, dal (av da + il), it., från, såsom, i sammansättningar, huvudsakligen vid föredrags- och ursprungsbeteckningar, ss.: da ->camera, it., kammar-(sonat, musik o. a.); da ->capo, it., från början; da c h i e s a (->camera), it., kyrko- (sonat, musik o. a.); da prima, it., från början; dal ->s e g n o, it., från tecknet. Dabro'wski, Stanislaw, polsk violinist (f. 1886). D., som tillhörde Göteborgs orkesterförening 1905—07 och 1911 —24, framträdde där som solist och var lång tid andreviolinist i Göteborgskvar -tetten; därefter medlem av Philadelphia Orchestra. G. B. Dabro'wski-marschen (po. Mazurek Dqbrowskiego), Polens nationalsång, skriven 1797 av J. Wybicki (Jeszcze Polska nie zginela, po., Ännu Polen ej gått under) till en mazurka av M. K. Ogihski. Den utfördes ffg. av general J. H. Da-browskis (Dombrowskis) polska trupper under fälttåget i Italien 1799. Å.V. Dacapoaria ->Aria 1. Da'ffner, Hugo, tysk musikskriftställare och tonsättare (1882—1941), dr phil. vid univ. i München 1904 och dr med. 1921, i sina kompositioner närmast anknytande till Regers stil. Han har även verkat som dirigent. D. har studerat komposition för Thuille vid MA i München och privat för Reger samt musikhistoria vid univ. i München för Sandberger och Kroyer. Åren 1907—09 var han musikkritiker 1009 i Allgemeine Zeitung i Königsberg och 1909— 11 i Dresdner Nachrichten; bodde 1919—22 åter i Königsberg, där han grundade Der Bund für Neue Tonkunst, och flyttade sistnämnda år till Berlin. — Han bildade 1914 ett tyskt Dante-sällskap och utgav årg. 5—9 av dess årsbok, Dante-Jahrbuch. D. har dessutom utg. en nyutgåva av C. P. E. Bachs Versuch über die wahre Art das Clavier zu spielen (1914) och F. Nietzsches Randglossen zu Bizets Carmen (1912). Verk: Die Entwicklung des Klavierkonzerts bis Mozart (1908), Musikwissenschaft und Uni-versität (1910), Salome, ihre Gestalt in Geschichte und Kunst (1912) och Francesca da Rimini in der Musik (s. å.). — 3 operor; två symfonier op. 7 f-moll och op. 20 B-dur; kammarmusik ss. två pianokvintetter, två stråkkvartetter, två pianotrios, sonater för violin samt för violoncell och piano m. m. S. W. Dafne, opera i prolog och 6 scener, den första operan. Musik av J. Peri till text av O. Rinuccini. Uppförd ffg.: Florens 1597. Litt.: O. G. Sonneck, Dafne, the first opera (i SIMG 1913/14). Sagan om Dafne har även senare begagnats som textunderlag för flera operor bl. a. av G. Caccini 1608, H. Schütz 1627 (den första tyska operan) och R. Strauss 1938. Da Fonseca ->Fonseca. Daguin [dagä/ij], Sophie Marguérite, svensk dansös av fransk börd (1801—81). D., som utbildats vid Stora operans i Paris balettskola, kom 1815 till K. teatern i Stockholm, blev sekonddansös där 1818 och var premiärdansös 1820—43. Åren 1830—56 var D. lärarinna för teaterns danselever och iscensatte för dem ett par baletter, bl. a. Daubervals La fille mal gardée, vari hon själv debuterat 1815. Hon var den första framställarinnan i Sverige av Fenellas roll i F. Aubers Den stumma från Portici (1836). Litt.: Kajsa Rootzén, Den svenska baletten (1945). K. R-n Dagvisan, eg. Den krist(e)liga dagvisan, kallas alltsedan 1500-talet Den signade dag, som vi nu här se (sv. ps. 424). Såväl melodins som textens ursprung är dunkelt; båda förekomma ffg. i H. Thomissons 1010