DAJOS Nicolas Dalayrac. nämnda ar engagerades han till K. teatern, där han framträdde bl. a. med gediget gestaltade karaktärsroller. År 1939 blev han biträdande regissör vid samma scen, en befattning som han uppehöll till sin avgång från teatern 1947. — d’A. har iscensatt Arnljot vid Frösöspelen, ffg. 1947. Roller: Figaro i Figaros bröllop, Kuno i Friskytten, Daland i Den flygande holländaren, Fafner i Nibelungens ring, kungen i Aida, Me-fistofeles i Faust, prästen i Kronbruden, Jöns skomakare i Bäckahästen o. a. G. P. Dajos, B e 1 a, eg. Leo Golzmann, ryskfödd violinist och kapellmästare (f. 1897 19/i2). D., som studerat vid MK i Kiev, har med ett ungerskt kapell ägnat sig åt underhållnings- och dansmusik och gjort en rad grammofoninspelningar. Han har även komponerat violinstycken och dansmusik. Å. L-y Daktyl ^-Metrik. Dalayrac el. d’A 1 a y r a c [dalära'k], Nicolas, fransk tonsättare (1753— 1809). D., som urspr. ämnade bli jurist, var elev till Langlé i Paris och anslöt sig i sin ett 60-tal verk omfattande lyrisk-dramatiska produktion formellt till den franska komiska operan (Mon-signy, Grétry o. a.). Till innehållet representera emellertid hans operor även delvis nya riktningar. Stilhistoriskt pekar sålunda operan Nina, ou La folie par amour (1786; Nina, eller Den af kärlek svagsinta, Sthlm 1792) med sin sentimentalt tårdrypande färgläggning av ett olyckligt kärleksöde hän mot det moderna lyriska dramat. I Camille, ou Le souterrain (1791; Camilla, eller Det underjordiska hvalfvet, Sthlm 1797), Léon, ou Le chåteau de Montenero 1798; Slottet Montenero, Sthlm 1805) och i många andra stycken möter man den musikaliska skräckromantik, som går igen i Webers Eu-ryanthe och Beethovens Fidelio. D. visade sig inom bägge dessa ämnessfärer som en habil dramatiker med säker blick för scenens krav. Hans styrka som tonsättare låg i romansen (balladen), låt vara att hans melodik ibland kan verka något fadd. I några komiska bagateller såsom Clara et Adolphe (1791) och Mai-son ä vendre (1800; åter uppf. i Paris 1932) har D. fångat något av den rappa ordväxlingen och slagfärdigheten i den italienska buffan. D:s operor nådde en ofantlig popularitet icke minst i Tyskland och Sverige. Under åren 1792 —1816 uppfördes icke mindre än 21 av hans operor i Stockholm, av vilka några höllo sig kvar ännu till mitten av 1800-talet. — LMA 1798. Scenverk (utom nämnda): Le corsaire (1783), Les deux tuteurs (1784; De gamle friarne, Sthlm 1796), La dot (1785), Azémia, ou Le noveau Ro-binson (1787; Azémia, eller Vildarne, Sthlm 1793), Renaud d’Ast (1787; Sthlm 1796), Sargi-nes, ou L’élève de 1’amour (1788; Sargines, eller Kärlekens fosterson, Sthlm 1795), Les deux pe-tits savoyards (1789; De två Savoyarderne, Sthlm 1794), Raoul, sire de Créqui (1789; Folke Birgersson till Ringstad, Sthlm 1793), La maison isolée, ou Le vieillard des Vosges (1797; Gubben i bergsbygden, eller Det enstaka huset, Sthlm 1802) m. fl. — Samtliga D:s verk hade premiär i Paris. Litt.: R. C. G. Pixérécourt, Vie de D. (1810); A. Fourgeaud, Les violons de D. (1856); A. Adam, D. (i förf:s Derniers souvenirs d’un musicien, 1857); F. Clément, D.... (i förf:s Les musiciens célèbres, 1868); M. Dietz, Geschichte des mu-sikalischen Dramas in Frankreich ... (1885); G. Cucuel, Les créateurs de l’opéra-comique fran-Qais (1914). E. S-m Dalcroze ->Jaques-Dalcroze. 1015 1016