DANMARK firman Daublaine et Callinet i Paris. Är 1849 övergick han emellertid till politisk ijournalistik. — Resultaten av sina studier över gregoriansk sång framlade D. i sin tidskr. Revue de la musique religieuse, populaire et classique (1845—49). Under resor i Sydfrankrike och Italien upptäckte han bl. a. det s. k. Montpellier-antifonariet. Utgav en saml. kyrkomusik, Ré-pertoire de musique religieuse (3 bd, 1835). B. A. DANMARK. Det sydligaste av de skandinaviska länderna, konungariket Danmark (4 045 232 inv. 1945), har i sin tonkonst självfallet i stort sett varit nära förbundet med den övriga europeiska musikutvecklingen. Främst ha inflytelserna förmedlats av Tyskland — detta gäller särskilt för tiden efter reformationens genombrott — men även Frankrike och Italien ha stor del i denna utveckling. Från att sporadiskt ha skymtat under tidens gång — så t. ex. i de gamla folkliga balladerna och dans-visorna — bryter den specifikt danska tonen igenom med den nationella romantiken under 1800-talet genom musiker som Gade, Hartmann och Langemüller för att nå sitt högsta konstnärliga uttryck i Carl Nielsens universella men samtidigt nationellt rotade konst under 1800-talets slut och 1900-talets första decennier. Folkmusik. Den folkliga musikens uppkomst och äldsta historia är i Danmark liksom mångenstädes i övrigt höljd i dunkel. En stor andel i dess melodiska utformning har utan tvivel den kyrkliga sången, men den står dock icke ensam på denna punkt. Viktig blev även den andliga pånyttfödelse, som drog genom Europa under och efter korstågen och som i Norden gav upphov till folkvisan. Liksom i de flesta länder har denna konst först omhuldats av de högre samhällskretsarna för att därifrån övertagas av »folket», allmogen, som troget bevarat den levande under många generationer, ja, i vissa fall, som på Färöarna, intill den dag som i dag är. De äldsta danska balladerna gå enl. nutida forskare knappast längre tillbaka än till 1200-talet. Deras skapare äro anonyma och ha icke lämnat några namn åt eftervärlden. Det är dock troligt, att dessa diktar-kompositörer delvis äro att söka bland de många, som under denna tid studerade vid de högre undervisningsanstalter, som funnos i Paris, där rika tillfällen gåvos att komma i kontakt med den dåtida odlingen inom dikt- och tonkonstens områden. Märkligt är dock, hur väl dessa diktare förmått att om smälta de undfångna intrycken till rent danska stämningar och sånger. Den äldsta folkvisan var en utpräglad d a n s-v i s a, visserligen av poängterat episk karaktär, där ett händelseförlopp eller en historisk tilldragelse framställdes av en eller flera alternerande försångare, som också ledde dansen, medan de övriga deltagarna inföllo i omkvädet. Självfallet ha dessa sånger under långa tider även sjungits vid det dagliga arbetet i kammare och storstugor, men först i förening med dansen framstår deras ursprungliga och egentliga karaktär och egenart. Liksom på många håll i andra europeiska länder kan man även i Danmark ännu spåra något av denna ursprunglighet i de sånglekar, som längst hållit sig kvar bland barnen. Uppteckningar av denna folktradition förekomma först tämligen sent. Texterna ha dock samlats inom de högre stånden redan under 1500—1600-talen, medan däremot de musikaliska minnesmärkena endast mycket sparsamt bevarats från medeltiden. Den äldsta melodin, som kunnat påvisas, härrör med all sannolikhet från tiden omkr. 1350 och utgör ett fragment av en drömvisa. Melodin har numera blivit välbekant som den danska radions paussignal. Från 1300-talet måste vi gå fram ända till 1500-och 1600-talen för att åter finna bevarade minnesmärken av den äldre folkmusiken, men först på 1800-talet väckes intresset för denna konstart på allvar till liv. En omfattande insamling av folkvisetexter och -melodier började, tryckta i H. W. F. Abrahamsons, R. Nyerups och K. L. Rahbeks Udvalgte danske Viser fra Mid-delalderen bd 5 (1814), C.E. F. Weyses 50 gamle Kaempevise-Melodier... (2 h., 1840—42) och A. P. Berggreens Danske Folkesange og Melodier (bd 1 av Folkesange og Melodier, 1842; 31869), vartill kommer utg. och outg. stoff i första hand insamlat av E. T. Kristensen. Det samlade materialet är under utgivning i Danmarks gamle Folkeviser bd 11 h. 1—2 ff. (1935—38 ff.; med källfört.) av E. Abrahamsen och H. Grüner-Nielsen. Särskild förtjänst i den stilhistoriska behandlingen av de gamla folkvisemelodierna inlade T. Laub genom sitt konstaterande av vissa formers förbindelse med kyrkotonerna och sina bemödanden att utrensa allt, som enligt hans mening tillkommit senare. Sitt värdefullaste rekonstruktionsförsök redogör han för i Studier over vore Folkemelodiers Oprindelse og musikalske Bygning (i Dania 2, 1892—94), det praktiska resultatet föreligger i Danske Folkeviser med gamle Melodier (tills, m. A. Olrik; 2 bd, 1899—1904; 21930). Danmarks äldre tonkonst fram till 1700-talet. De första vittnesbörden om musikutövning i Danmark utgöras av de berömda lurarna (->Lur) från bronsåldern, vilka till största delen (inalles 35 ex.) återfunnits i de danska öarnas torvmossar. Den för hela Norden gemensamma tradition, som framskymtar i vissa 1027 1028