DANMARK av Eddadikterna och inom vilken skalderna spela en framträdande roll, äger även tillämpning på Danmark. De främsta instrumenten under denna tid, dvs. tiden närmast före år 1000, synas ha varit harpan och rottan, vilka ofta framställas på samtida bildmonument. I övrigt blir det först genom den katolska kyrkans liturgiska böcker, som man får upplysningar om de äldre musikföreteelserna i landet. Den världsliga musiken representerades under medeltiden av kringvandrande lekare, vartill kommo tysk minnesång och mästersång. Av dansk flerstämmig sång finnas från medeltiden blott svaga spår före 1500-talets början; övervägande delen av denna musik har varit- av utländskt ursprung. Centralerna för det danska musiklivet under detta skede synas ha varit Lund och Roskilde. Vid ingången till Nya tiden upprättade de danska kungarna sina kantorier, vilka urspr. endast bestodo av sångare. Till hovstaten hörde även en trumpetar -kår. Härtill kom efter Frederik II:s tron-bestigning 1559 dessutom en instrumentalensemble, i vilken stråkinstrument in-gingo som kärna. Repertoaren, känd genom bevarade sångböcker ända sedan Christian III:s tid, var internationell men innehöll även kompositioner av danska eller i Danmark verkande utländska musiker som Mads Hak, Jörgen Preston, A. P. Coclicus, J. Paston m. fl. Jämsides med denna utveckling inom konstmusiken hade Danmark efter reformationen fått sina första liturgiska sångböcker, bland vilka främst märkas skåningen Claus Mor-tenssön Töndebinders radikala Malmö-ritual (1528), offentliggjord flera år före reformationens officiella genombrott i landet, vidare H. Thomissöns Salmebog ... (1569) och Niels Jes-perssöns Gradual... av 1573. Det intresse Frederik II visat för tonkonsten utvecklades under dennes efterföljare Christian IV, som under sin regeringstid 1588—1648 gjorde det danska hovet till ett av norra Europas främsta musikcentra. Flera framstående utländska musiker såsom J. Dowland och H. Schütz verkade under långa perioder i Danmark, medan infödda tonsättare, några därav elever av G. Gabrieli i Venedig, gjorde betydande insatser. Bland dessa kunna nämnas M. Borchgrevink, Hans Nielsen (Fonteio), Mogens Pedersön, H. Brachrogge, Jacob Örn och Johan Lorentz d. y. Omkring seklets mitt fick landet sin 1029 förste bemärkte teoretiker i H. M. Ravn. Barocktidens internationellt mest betydande danske musiker blev dock Dietrich Buxtehude, som visserligen endast kortare tid var verksam i sitt fädernesland men även inom sitt egentliga arbetsområde, Lybeck, ständigt gick under namnet »der grosse Däne». Andra betydande namn från denna tid äro C. Förster, C. Geist och N. Bruhns. Den lättare genren berikades med ett par vissamlingai' av Gabriel Voigtländer (1642) och Sören Terkelsen (1648 ff.). Operakonsten och det danska sångspelet före romantiken. I samband med operans segertåg på den europeiska kontinenten berördes även de danska musikförhållandena snart av de nya strömningarna. Redan under Christian IV:s tid uppfördes sceniska verk med musik och dans, under Frederik III:s regering (1648—70) inkallades kastratsångare från Italien, och mot slutet av seklet hade såväl opera som balett vunnit fast fot vid hovet. En verksam kraft på detta område var den eljest som instrumentalkompositör mest kände C. Förster, som med opera-baletten Il cadmo gav den första i italiensk stil hållna operaliknande representationen i Danmark. Opera i egentlig mening kan man först tala om med framförandet av P. C. Schindlers Der vereinigte Götterstreit 1689, och under Frederik IV:s regeringstid i början av 1700-talet skrevo B. Bernardi och under vissa perioder R. Keiser opera verk för det danska hovet. Christian VI :s tid blev ogynnsam för operakonsten på grund av konungens ensidigt pietistiska inställning, men efter Frederik V:s övertagande av regeringen 1746 öppnades åter vägen för operan, och franska och italienska trupper tävlade om publikens ynnest i huvudstaden. Paolo Scalabrini och Giuseppe Sarti angåvo som kapellmästare och kompositörer tonen i det danska musiklivet under detta skede. Nu drogs snart även Danmark in i striden för och emot den italienska operan. Gluck hade själv 1748 kommit till Köpenhamn som kapellmästare vid en italiensk operatrupp men gällde ännu vid denna tid som en försvarare av de italienska operatraditionerna. Dessa hade stöd på högsta ort, och den italienska hegemonin blev länge obruten. Till denna konstforms hätskaste motståndare hörde hovkapellmästaren J. A. Scheibe och dennes krets, till vilken även Ludvig Hol-berg anslöt sig. Egendomligt nog blev det Sarti som i förbindelse med författaren Niels Krog Bredal gjorde det första försöket att bryta den italienska operans herravälde i Danmark, men kort efter sedan han 1770 fått uppdraget att leda »Den danske Skueplads» i den vid Kongens Nytorv 1030