DANMARK Hade Gade och Hartmann endast i ringa utsträckning odlat romansen som konstform, så fick traditionen från Weyse en lysande full-följelse med H. Rung, P. Heise och P. E. Lange-Müller, kring vilka fylkades en stor skara sångkompositörer av hög klass. Såväl Heise som Lange-Müller gjorde sig även högt förtjänta om den nationella dramatiska konsten, den förre med operan Drot og Marsk (1877) och den senare med musiken till H. Drachmanns sagospel Der var engang (1887), båda alltjämt tillhörande den danska scenens stamrepertoar. Dansk musik efter romantiken. Den största personligheten inom den senare danska tonkonsten är Carl Nielsen. Var Gade den förste symfoniker, som fäste utlandets uppmärksamhet på det lilla nordiska landets musik, så blev Nielsen den som fullföljde traditionerna i detta avseende. Nielsens musik är visserligen universell och tenderar i senare verk gärna mot mera abstrakta stilideal, men i sin grundkaraktär är han alltigenom dansk och uppfattas allmänt även så. Också blev hans inflytande på den senare danska musiken synnerligen stort, och praktiskt taget alla danska tonsättare i våra dagar ha mottagit avgörande impulser från hans konst. Kring denna märkliga personlighet uppstod snart en krets av begåvade musiker som F. Henriques, vars drachmannska melodram Völund Smed (1896; omarb. till opera 1938) fortsatte linjen från 1800-talets danska scentradition, L. Glass, som i sina symfonier och sin kammarmusik visserligen utgick från Brahms men dock blev något av »eremiten» i nyare dansk tonkonst, och A. Enna, vars verkningsfulla operor, bl. a. Heksen (1892), även hävdade sig på utländska scener. De yngre tonsättargenerationerna i Danmark ha i mångt och mycket brutit staven över den tidigare traditionen och — särskilt inom instrumentalmusiken — hyllat riktningar, som ligga långt från den danska nationalromantiken. Som förbindelseled mellan 1800- och 1900-tal stå V. Bendix, H. Börresen, R. Langgaard, J. L. Em-borg, R. Simonsen och P. Gram. Var för sig starkt särpräglade följa så med det yngre släktet P. Schierbeck, K. Riisager, J. Bentzon, E. Hamerik, F. Höffding, F. Weis och K. Jep-pesen. På kyrkomusikens område märkes T. Laub och på romansens A. Agerby, T. Aagaard, O. Ring. Den yngsta generationen danska ton 1033 sättare är rik på begåvningar, kända även utanför Danmarks gränser, ss. V. Holmboe, H. D. Koppel, F. Syberg, B. Christensen, S. E. Tarp, N. V. Bentzon, S. S. Schultz, O. Mortensen, J. Jersild och L. Kayser. Musikinstitutioner m. m. Det dominerande centrum i dansk musikodling har sedan Nya tidens början varit Köpenhamn, där ett rikt musikliv florerade redan under 1700-talet och nådde en kraftig stegring under 1800-talets senare hälft med institutioner som Musikföreningen (1836—1931), Ceciliafor-eningen (1851—1934) och Koncertforeningen (1874—93), vilka stodo under Gades, F. Neru-das, H. och F. Rungs samt O. Mallings ledning. Operakonsten har till omkr. 1947, då försök gjorts att skapa en operascen på Aarhus teater, varit helt knuten till Det kgl. Teater i Köpenhamn, där under det sista seklet den musikaliska ledningen har vilat på F. Gläser, H. S. Paulli, J. Svendsen, F. Rung, G. Höeberg, J. Hye-Knudsen, E. Tango och J. Frandsen. Ledande konsertinstitutioner i huvudstaden i våra dagar äro Det unge Tonekunstnerselskab (vari upptagits den 1901 grundade Dansk Kon-certforening och Föreningen Ny Musik), som sedan 1930 ger kammarmusikaftnar och konserter med egen orkester. Med kommunalt understöd har återupprättats den 1924 grundade Köbenhavns Drengekor (dirigent M. Wöldike) medan Statsradiofonien sedan 1926 ger egna symfoni- och körkonserter (Torsdagskoncer-terne). Härtill komma Det kgl. Kapels symfonikonserter och Tivolis Koncertsals orkesters sommarkonserter. Åren 1920—34 koncentrerade sig Filharmonisk Selskab under A. Rachlew på uppförande av moderna kör- och orkesterverk. För kammarmusiken svarar bl. a. den ansedda Kammermusikforeningen (gr. 1868), verksamt understödd under tidernas lopp av flera ensembler, ss. Neruda-Kvartetten, i nyare tid Th. Nielsen-Kvartetten, Breuning-Bache Kvartetten, Erling Bloch-Kvartetten, Koppel-Kvartet-ten, Carlo Andersen-Kvartetten, Blaeserkvin-tetten, Blaeserkvintetten af 1932 och Kammer-kvintetten. Körmusiken har odlats i Cecilia-Foreningens Madrigalkor, M. Wöldikes Pale-strinakor och numera i Statsradiofoniens Madrigalkor och Köbenhavns Drengekor, gr. 1924 av M. Wöldike och ansluten till en kommunalt understödd sångskola, samt vidare i Studenter-Sangforeningen från 1839. I den danska landsortens aktiva musikliv ha främst städer som Aarhus och Odense spelat en framträdande roll. I den förra märkas Aarhus Philharmoniske Selskab, Aarhus By-Orkester, Musikföreningen, Studenter-Sangforeningen och Aarhus Sångförening, i den senare staden Odense Musikförening, Philharmonisk Orkester for Fyens Stift och Odense Korforening. Musikundervisningen ombesörjes främst av fyra konservatorier: Det kongelige danske Mu-sikkonservatorium, gr. 1867 under Gade som 1034