D AN M ARK 1748 uppförda teaterbyggnaden, slog han åter om till förmån för den italienska stilen. Som en reaktion kan man betrakta J. H. Wessels parodiska komedi Kaerlighed uden Strömper (1772) med musik av P. Scalabrini, som med sin tendens banade vägen för en nationellt präglad scenkonst, som i de kommande årtiondena odlades vid sidan av det populära franska sångspelet. I J. E. Hartmanns musik till J. Ewalds Balders Död finner man ffg. de nordiska tonfall, som under 1800-talet bli en integrerande del i dansk scenmusik, och i Fis-kerne (1780) anknytning till folkvisans ton. Det andra stora namnet under det danska sångspelets första tid är J. A. P. Schulz, vars musik till T. Thaarups Höstgildet (1790) och Peters Bryllup (1793) blev folkets egendom genom flera generationer. Vid sidan av dessa ver-hade F. L. Æ. Kunzen och C. Schall, den förste infödde hovkapellmästaren, vilka båda gåvo betydelsefulla bidrag till dansk musik genom sina nationella sångspel. Med dessas verk hade wienklassikernas tonspråk vunnit burskap på den danska scenen och kunde framgångsrikt taga upp tävlan med den franska stilen om företrädet. En syntes mellan de båda riktningarna skapades av E. Du Puy med sångspelet Ungdom og Galskab (1806). 1700-talets instrumentalmusik intill romantiken. Med barockens inträde blir även den danska instrumentala musiken rikare företrädd. Redan hos C. Förster och C. Geist kan man spåra den linje, som senare leder till Buxtehude. Försters triosonater äro dessutom att betrakta som de första exemplen på dansk kammarmusik. Intresset för tonkonsten var stadigt växande landet runt: i landsorten svarade stadsmusikanterna för framförandena, och i huvudstaden organiserades de första musikföreningarna, t. ex. den av L. Holberg och J. A. Scheibe 1744 stiftade Det musikalske Societet, inom vilken flera bemärkta musiker voro verksamma ss. J. H. Freithof, C. A. Thielo o. a. Christian VI:s teaterlösa tid (1730—46) medförde ett stegrat intresse för instrumentalmusik i huvudstaden. Ett verkligt konsertväsen blomstrade upp såväl offentligt som privat. Den centrala gestalten i allt detta var även här Scheibe, verksamt understödd av dansken J. E. Iversen. Mot 1700-talets slut får Danmark en musiker, som skulle bli av största betydelse för utformningen av den danska musikens särart, nämligen J. A. P. Schulz, vars Lieder im Volkston (3 d., 1782—90) anslogo en enkel, friskt folklig ton, som t. o. m. ännu kunde ge impulser åt Carl Nielsen och T. Laub. Schulz var lärare till C. E. F. Weyse, och genom denne fortsätter linjen obruten in i romantikens tidevarv, till vilket även hör den till Danmark inflyttade D. F. R. Kuhlau, vars musik betecknar ett för dansk tonkonst karakteristiskt övergångsled. Den nationella romantiken under 1800-talet. Weyse och Kuhlau blevo den danska romantikens första betydande representanter och kompletterade varandra på ett mycket lyckligt sätt. Den förre var lyriker och finstämd romanskompositör även i sina sångspel, t. ex. Sovedrikken (1809) och Et Eventyr i Rosenborg Have (1827), den senare däremot dramatiker icke endast i sina sångspel Röverborgen och Lulu samt i sitt nationella festspel Elverhöj (1828), utan även i talrika instrumentalverk. Intog Weyse ännu en avvaktande hållning gentemot de nyaste musikströmningarna på kontinenten, så var Kuhlau helt den nya tidens man. Med honom komma Beethoven och We-ber in i den danska tonkonsten, dock alltid förmedlade av Kuhlaus eget temperament. Vägen för romantiken var sålunda väl förberedd, när Danmarks främsta tonsättare under 1800-talet, N. W. Gade och J. P. E. Hartmann, började sin storartade verksamhet till det danska musiklivets fromma. Gade blir i dubbel bemärkelse betydelsefull: han är den förste märklige tonsättaren av rent dansk härstamning, och han är samtidigt den förste efter Buxtehude, som genom sin konst förmådde fästa Europas ögon på den danska musiken. Både Gade och Hartmann hade sina nationella särdrag, den förres så småningom mer europeiskt avslipade, den senares mer nordiskt djärva. Gade fick sin största betydelse genom sina orkester- och körverk, bland vilka främst märkas uvertyren Nachklänge von Ossian (1840), c-mollsymfonin (1843) och körballaden Elverskud (1853), medan Hartmanns styrka framför allt låg på den sceniska musikens domäner, där han skapade epok med sina baletter över fornnordiska ämnen, Valkyrien (1861), Thrymskviden (1868) o. a. samt med den grandiosa körkompositionen V ölvens Spaadom (1872). Vid sidan av dessa verkade mot seklets slut C. F. E. Horneman, med vilken Brahms och i någon mån C. Franck införas i dansk musik. Periodens förnämsta nationella sceniska konstart var baletten, skapad av den store August Bournonville, som försäkrat sig om förträffliga musikaliska medarbetare ss. Gade, Hartmann, J. Frölich, J. Gläser, S. H. Paulli, den i Danmark högt skattade danskompositören H. C. Lumbye m. fl. 1031 1032